Stripteaseshowen

Ridån går upp. Med osäkra och aningens darriga ben kliver jag ut på scenen, strålkastarljuset bländar mina ögon och jag känner hur det hettar till i ansiktet. Det är svårt att avgöra ifall det är p g a nervositet, skammen inför det som jag ska göra, eller endast beror på de starka lamporna, som lyser upp varenda centimeter av scenen där det är jag som utgör själva showen. En tvekande men ack så bestämd liten clown som gör sin första entré och ännu inte är riktigt säker på om hon kommer att snubbla  på sina fötter, eller inte. I värsta fall falla handlöst rätt ut i publiken. 

I verklighetens vardag är jag inte tveksam alls, det bara händer. Oftast utan att jag ens hinner tänka efter. Mina fötter går dit de inte borde gå, min mun öppnas och formar ord jag inte alla gånger skulle vilja kom ut, och sen är det plötsligt försent att ändra sig. Ta tillbaka. Det går ju liksom inte alla gånger, och det är då som skamsenheten besöker mig. Det harmar mig enorm att jag släppte efter, näckade mig sådär totalt! 

Där uppe på scen står jag och låter klädesplagg efter klädesplagg långsamt singla ner till golvet. Utan någon större eftertanke sker det, och inte alls på något förföriskt sätt eller med minsta lilla finess, och oavsett om jag vill det eller inte, klär jag av mig. Ingen dold plan med mitt framträdande har jag. Inget mål alls med detta spektakel utan jag gör det endast av ren impuls, och kanske när jag tänker efter, för att jag går sönder på insidan annars.  

All rekvisita är onödig och något vidare manus existerar inte, nej inte ens en genrepetition har ägt rum, därav är mina rörelser lite klumpiga och det känns som om allra första gången, trots att jag allt som ofta gör just detta till vardags. Ibland, i alla fall. När jag inte orkar längre, och när jag alltför länge stängt in alla känslor och vägrat låta dem omhulda mig. Och eftersom varje ny situation som kommer upp och människorna jag möter är olika från föreställning till föreställning, är jag oskuld varje gång. Nervös och tafatt, definitivt ingen glänsande stjärna som förtjänar en oscar. 

-Hur mår du egentligen? Frågade min kollega, och skärskådade mitt ansikte med en allvarlig och lite bekymrad min. Hennes uppriktiga och ärliga fråga krävde svar, och utan tvekan förstod jag att hon var orolig över mitt välmående. Tro mig, jag ville verkligen inte se henne i ögonen, visste att det skulle brista då. Ändå möttes våra blickar, och jag rev fasaden. 

-Det är rent åt helvete för tillfället, sade jag. Sen sprack min röst och jag näckade igen. Det bara bubblade ur mig. Stressen, ångesten och skulden, och medan orden kom ut i en enda villervalla rann tårarna längs mina kinder.  

Återigen var jag ute på scenen, tog små halv-tassiga danssteg, trots min brist på rytmik, och slängde plagg efter plagg, skalade av mig alla lager jag satt på mig. Fasaden rämnade och jag strippade för en människa som jag på inget sätt kan påstå att jag känner privat. Men det är så det blir ibland och det är sällan jag ser det komma förrän det är försent och kläderna ligger i en sorglig hög nedanför mina fötter. Fast för det mesta gissar jag att det skrämmer mottagarna till denna stripteaseshow mera än vad det skrämmer mig, för tro det eller ej, folk är fasligt rädda för nakenhet! 

 När man blottar sig och sina inre känslor för andra, kan man se hur många börjar skruva ängsligt på sig, hur de mot sin vilja blir lite illa berörda, och jag tror att de inte alla gånger vet vad det beror på. Helt klart känns en annans människas nakenhet obekväm, eftersom vi alla håller en fasad, som vi gärna vill hålla uppe till varje pris. Och här kommer någon och försöker dra ner skynket!!! Vår egen nakenhet blir synlig, och det skrämmer ju flertalet människor från vettet! Vem vill liksom inte behålla kläderna på?  

-Klä på dig igen lilla vän! Ditt beteende och obscena beteende gör mig orolig och ängslig, eftersom jag själv på intet sätt vill blotta mig, trots att du inte direkt har bett mig om den saken. Men din nakenhet indikerar att jag eventuellt borde klä av mig, åtminstone pälsjackan jag troget bär tätt omkring min kropp. Vilket på intet sätt kommer att ske!! 

Vet ni, jag tror att vi borde näcka oss mer! Åtminstone lite mer än vi gör. Kanske inte alltför offentligt, och kanske inte åt vem som helst, men jag hoppas ändå att alla människor har åtminstone någon att blotta sig för. Behåller man alltid kläderna på, och ständigt går med pälsmössa och ylleoverall får man troligtvis värmeslag och dör. Eller blir en sorgsen ensam människa.  

Då finns det ju alltid de där jobbiga typerna, de där som jag. Som jämt och ständigt blottar sig, lite här och var, och gör en hel del människor obekväma till mods, beroende på hur påklädda mottagarna anser sig vara och jag märker tydligt när min nakenhet får andras underkläder att börja klia.  

Samtidigt finns det faktiskt de som inte alls finner denna nakenhet direkt störande, utan som i gengäld tar av sig något plagg och vid de tillfällena möts två människor. Och jag tror att de här mötena kan vara viktiga. Ja, i dessa möten finner jag oftast svar och får nya infallsvinklar, och jag hoppas även att det samma sker för den andra människan ifråga. Nya insikter som ger oss styrka att orka vidare. 

Fast visst kan jag uppföra mig! För det mesta gör jag det, men ibland faller det ofrivilligt kläder av mig, det är inte alla gånger det är medvetet. Det kan i sin enkelhet hända att jag endast har som tanke att ta av mig tröjan, och vips, så åker behån med av rena farten. Men mycket sällan tappar jag alla kläder, endast ett fåtal människor har sett mig helt i Adamsdräkt. 

-Hej, säger hon och öppnar dörren. Hennes ögon utstrålar både trötthet, uppgivenhet och stress. Men även humor och glädje finns någonstans i bakgrunden, vilket jag tror att hon glömt bort ibland. 

Hon är så söt, så genomgod, tänker jag, och tittar på hennes uppenbarelse i hallen. Håret okammat, kajal utsmetat kring ögonen, samt kroppen invirad i en grå morgonrock av fleece, och jag får en direkt impuls av att burra in mitt huvud mellan hennes stora bröst, eftersom hela hon andas moderlig trygghet. Dock håller jag mig, eftersom jag inte är den kramgoa typen.  

-Hej, svarar jag dämpat och sen slänger jag alla kläder direkt på trappan, börjar tok-gråta och ut kommer både sorg och ilska. Hon ser min sårbarhet och kan genast återkoppla till sin egen, och hennes kunskap om själens djup och hennes styrka gör att hon inte ryggar tillbaka utan lånar mig sina öron en stund. Trots våra kroppars olikheter känner hon igen sin egen kropp och dess brister i min, så varken ärr, celluliter eller eksem får henne att höja på ögonbrynen. Efteråt lägger hon huvudet på sned, och finner snabbt lösningar på mina problem. Allt går att ordna, det vet hon!  

Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag erhöll en sådan vän som inte skräms av min nakenhet, utan bara ger min en kram och lovar mig att allt ändå fixar sig, på något sätt. Jag önskar att alla hade en sådan i sin närhet. 

Det är inte så stor mängd som fixar det här med att jämt och ständigt kliva ut på scenen, gissningsvis krävs det en liten inneboende “drama queen” som tycker att vi mera borde kunna bjuda på oss själva, visa vår sårbarhet istället för att hålla den inombords trots att man riskerar att bli dömd, hånad eller utskrattad. Som den nakna och ofrivilliga strippare jag är, balanserar jag många gånger på en lina, och otaliga gånger har linan brustit, och folk gjort mig besviken i form av misstolkningar, dömande eller oförståelse. Då har jag fallit handlöst, men ändå alltid fått tag i den lilla änden lina, och i sista stund lyckats dra mig upp.  

Rädd och skamsen har jag dragit mig tillbaka en tid, klätt på mig alla kläder och stickade strumpor jag äger och har, sen ömkat mig själv och valt att undvika scenen för att jag mist tilltron till människor.  

En tid efteråt har jag återigen fattat modet, insett att jag inte kan vara gillad av alla, men att jag ändå har en uppgift där ute på scen, att jag omöjligen kan stanna där jag är invirad i den tjockaste av alla dunjackor jag fann i garderoben. Kanske någon därute ändå kanske kan känna igen de små groparna på utsidan av låren, tepåsarna eller dallret under armarna, och igenkännande nicka för sig själva, och inse att vi alla människor har något rätt så viktigt gemensamt?! Sårbarheten och nakenheten. Så ännu en gång slänger jag mina kläder på golvet och kliver ut: here we go again. 

Publicerad av kvinnanbakomfasaden

Positiv kvinna och trebarnsmamma, med stort intresse för människor, relationer och själva livet och dess med-och motgångar. Genuint frispråkig och rakt på sak, och ifrågasätter vår otroliga förmåga att ständigt sopa saker under mattan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: