Mumsigt, sa björnen

-Jag var inte beredd! Det är mitt rättmätiga försvar, och det enda svar som jag kommer att åberopa, ifall detta vore en domstol och jag mot all förmodan skulle bli dömd. Vilket jag verkligen inte hoppas. 

På vägen in genom skjutdörrarna till affären passerade han mig. Doften av eu de cologne kom emot mig. Attackerade snabbt och intensivt och definitivt utan nåd. Med stålmannens hastighet tog den sig genast till hjärnan och sökte sig vidare. Hela jag blev påverkad på ett milt sagt överraskande sätt. En behaglig och välbekant känsla infann sig och det var som om kroppen först nu vaknat till liv, säkerligen efter den långa dvala den nyligen befunnit sig i. Som en björn som varit i ide och alldeles nyss vaknat, satt sig upp och på direkten anat doften av mjuk rinnande honung, för att stunden senare känna den tungt droppa ner på hans fuktiga nos uppifrån grottans tak. Nej, ingen hanne, definitivt en hona! Lite sådär nyvaken och småkåt hade hon ruskat på den tjocka pälsen, tittat sig sömnigt omkring och sen slickat sig kring munnen. 

-Mmmm, mumsigt! Hade hon nog tänkt, och märkt hur hennes hunger vaknade till liv djupt inom henne. 

Och det var just så det var. Där kom jag in i affären, fast fokuserad med inköpslistan fasttejpad i mitt minne, och så kom doften av den sockersöta honungen mot mig och klibbade sig fast. En doft som fick något avlägset minne eller känsla att smyga sig fram. Doften av man.  

Och det mest komiska med denna lilla händelse var, att jag aldrig såg mannen ifråga, han var betydelselös i sammanhanget, likt en vindil som passerar. Häpet blev jag medveten om att min kropp levde sitt eget liv, påverkades och förändrades utan att jag ens ville det. Här bör jag tillägga att det inte var själva mannen som väckte mig till liv, utan själva minnet som fick min kropp att omvandlas. Mina läppar klädde sig i ett pilskt leende, axlarna rätade automatiskt på sig, vilket i sin tur gjorde att brösten fick sig ett litet lyft. Ja, till och med min gångstil ändrades. Plötsligt kändes hela jag sensuell!  

Den ansiktslösa mannen manade fram något hos denna björnhona. Och det kändes faktiskt aningens dumt. Något skamset över det hela. För jag var ju inte på någon jakt! Jag hade ju redan min björnhanne hemma i grottan och hade verkligen inte tid eller lust att gå på jakt igen, fy sjutton! Jag var helnöjd och hade ingen längtan efter något litet lufs utanför grottan. Likväl tändes en glimt av något jag glömt och jag blev medveten om mig själv och min för tillfället slumrande åtrå. 

 En sensualism som varje kvinna äger, men som ibland både glöms och göms undan, högst antagligen eftersom livet är så fullt av allt annat man ska hinna med att man lägger den åt sidan, vilken jag tror är en av de saker som främst drabbar mammor, men även de som alltför länge gått i samma skor. Ser man inte efter blir den däringa härliga känslan, kallad sensualism bortglömd för alltid och då blir det väldigt svårt att väcka den igen. Man kan till och med bli rädd för att våga ta fram den igen. 

-Var den inte lite onödig i alla fall? Undrar man. Trots att man verkligen längtar otroligt efter den där superhäftiga känslan av att känna sig sexig, flörta lite grann med sin partner, eller bara jaaa, drunkna i sin egen sensualism helt enkelt. Faktiskt unna sig själv att känna så. Att uppleva sig själv som vacker, unik och åtråvärd! 

Nyfiket undrande och med pirriga bröst gick jag runt i affären, fumlade med mjölkpaketen på hyllan och kom inte ihåg hälften av vad jag egentligen var där för att handla. Tankarna kretsade kring åtrå och attraktion. Vart själva jaktkänslan försvinner och varför? Och hur otroligt fort den där känslan kan försvinna efter att målet : “fånga björnen” är nått, och hur svårt det kan vara att återuppta den igen efter en längre paus. Hur var det nu man svängde på höfterna? Minnet hade bleknat. 

Satte mig ned framför ratten på min bil, kände mig ännu påverkad av doften och anade en nyfödd glädje inombords. Dimman jag vandrat i en tid hade skingrats och jag kände mig yrvaken. Det var precis som med vårkänslorna, ljuset som väcker mig i mars månad och som gör att kvinnan i mig vill stiga fram. Föra undan de tunga vinterkläderna och ta farväl av mörkret jag länge vandrat i.  

Denna gång var det inte ljuset, utan doften som fick mig att längta. En förnimmelse av en förgången tid, när jag uppenbarligen känt mig härligt kvinnlig och sensuell, vilket var något jag tydligen satt åt sidan den senaste tiden. Inte så att jag levt utan närhet och intimitet men “den där specifika känslan” hade jag verkligen saknat, och den är svår att definiera ordentligt, kan inte riktigt sätta fingret på den exakt. Förspelet eller jakten? Själva känslan av först och främst uppleva sig sensuell, (inte superstressade tröttmorsan)vidare till själva förspelet, dvs att bygga upp en spänning, vilket är något man inte har tid med i dagens vardag. Den stora majoriteten av alla parförhållanden upphör med förspelet, det som kommer före man ens nuddar varandra, eftersom det kräver tid att bygga upp, och tid är något vi är helt utan idag. Åtminstone minskar förspelet ganska så rejält under barnaåren, eftersom tid på tumanhand inte existerar i någon större utsträckning.  

Upplyft och mer positiv än på länge fördes mina tankarna till en helt ny nivå, samt gav mig en liten spark där bak. För att liksom fatta, att nu måste jag återigen sänka farten. Men hur skulle jag återuppta kontakten med mig själv och min kropp?! Och hur i all världen lyckas man få mera tid? Och har man rätt att ta sig den tiden? 

Suget efter att ta på sig jaktkläderna och bara få fokusera på partnern kommer aldrig på beställning, utan måste varsamt lockas fram ur sitt gömställe. Mitt i matlagningen med ungar som springer runt bordet är kanske inte ett så passande tillfälle att börja spana in varandra…Eller tja, varför inte? Önskar att jag kunde släppa alla andra tankar som skockar sig i mitt överfulla huvud, och bara ägna tankarna åt mig själv, och om mig själv. Sätta fokuset på att ta hand om min kropp, och släppa alla måsten. Som tillägg kan ett par tighta jeans och högklackade göra susen, eller endast det att få fixa håret, titta sig i spegeln och hinna se sig själv som en sensuell människa. Inte att som det ofta är välja mellan : ska jag raka benen eller tvätta håret älskling? Jag hinner och orkar inte göra bådadera, sorry! 

Är detta månne ett tillstånd där mammorna innehar majoritet eller? Antagligen drabbar det flertalet kvinnor, men jag kan ändå inte låta bli att undra om det ligger till på det sättet…eller om det enbart har att göra med tidens melodi?! 

Har man redan en björnhanne i grottan kanske det känns som om jakten är över på något sätt, att det är lika bra att kasta upp fötterna och få vila lite grann, kanske en lång tid framöver?! Nej, jag tror vi behöver vara lite på vakt här. Inte släppa jaktinstinkten helt, man eller kvinna. Hanne eller hona.  

Det betyder ju inte att man ska ge sig på jakt utanför reviret, det är helt okej, och rent av nödvändigt vill jag påstå, att jaga i hemmets lugna vrå. Väcka sig själv och även den andra. För sensualism har en tendens att smitta av sig, och spänningen behöver få existera i någon sorters form. Ibland kan det ju även förhålla sig så att det är hannen som legat och sovit ett år, och skulle även han uppskatta en spark där bak… Kanske ett gutturalt morrande från din strupe samt en rå blick djupt in hans ögon kan få honom att förstå att han har åsidosatt något viktigt. Att han glömt blickarna, fraserna och kroppsspråket som hör till det viktiga spelet. 

Mera honung åt kvinnorna, säger jag. Och tillåt dig själv att vakna till liv ibland, oavsett om det är din egen hanne, solen eller en avlägsen doft som får dig att komma ut ur grottan, ruska på dig och sensuellt låta tungan löpa kring dina läppar.  

Ready för the hunt, darling? 

Publicerad av kvinnanbakomfasaden

Positiv kvinna och trebarnsmamma, med stort intresse för människor, relationer och själva livet och dess med-och motgångar. Genuint frispråkig och rakt på sak, och ifrågasätter vår otroliga förmåga att ständigt sopa saker under mattan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: