Gubbsjuka

Oooh, kan vi ta hem honom? Sade jag med mjuk och inställsam röst  och lade huvudet frågande på sned. Sen kisade jag snällt under luggen men kunde inte hindra ett litet leende från att tränga fram, väl medveten om hans kommande svar. 

-Suck, du är allt bra konstig du, sade han och skakade leende på huvudet. Sen gav han mig en älskvärd blick från sin sida av bilen. 

Fast jag älskar dig ändå, konstaterade han och hans blick återgick till trafiken. 

Framför oss på övergångsstället hade en kort liten gubbe knallat över. Med små gulliga gubbskor. Med liten gullig gubbkeps. Med lite stappliga steg men ett stadigt grepp om rullatorn som han sköt framför sig som en skottkärra (Tro mig, många förstår inte det där med att ha rullatorn som stöd, utan för den istället framför sig, vilket ser lite roligt ut för någon som jobbat åtskilliga år inom vården.) 

Det finns mycket i livet som får mitt hjärta att ömma. Mina barns öppna oskyldiga ansikten när de sover. Min sambos röst i telefon. Doften och värmen som kommer mot mig när jag öppnar hemmets dörr. Och sen just de där gamla söta gubbarna eller gummorna. 

En sån skulle man ha! Brukar jag säga åt min sambo när jag får syn på någon liten gumma eller gubbe som är ute och spatserar. Och det är väl just därför jag valde att jobba inom vården, och just med de äldre. Fascinerande är de! Vissa mer än andra, och trots den professionalitet man som vårdare än har lyckas man ändå alltid få sina “favoriter”. De där patienterna som ens hjärta minns långt efter att de endera åkt hem från avdelningen eller passerat över till andra sidan. 

Och just den här söta gubben med sina smått krökta axlar berörde mig. Väckte vårdaren i mig. Fick mig att i tankarna lyfta upp honom i famnen och bära honom över vägen. Torka bort snoret som droppade ner från hans röda nästipp, knyta halsduken tätare kring hans bara hals. Sen försäkra mig över att hans skosnören verkligen var ordentligt bundna och att han faktiskt visste vart han var på väg?! 

Nu är det ju inte så att jag ömkar dessa gummor och gubbar för deras “litenhet” eller skröplighet och därav anser mig själv som deras beskyddare. Hönsmamma-syndrom? Nej, inte alls så!  Jag ser upp till dem, beundrar deras styrka. Hur mycket har inte deras axlar burit genom alla deras år? Smärtor och bekymmer, eljest glädje och passion. Och än idag orkar de fortsätta, trots att åren har satt sina spår i deras kroppar. Ihärdigt kämpar de vidare, i vissa fall helt makalöst när man jämför med den yngre generationen, som jag ibland kan anse saknar dessa gamlingars “råg i ryggen”… Så när jag ser dem så väcks tanken i mig, att nu är det min tur att bära dem. De har ju ändå tagit sig ända hit ju!! 

Fast det är klart, vi har inte rum för någon extra i vårt hem. Och för tillfället orkar jag enbart bära mig själv, det är tungt nog som det är. Likväl kan jag inte hindra mitt hjärta från att börja glöda när mina ögon får syn på någon sån där liten filur! 

Jag vet inte något annat ställe än inom vården som man lär känna människor så bra. Så nära. Och trots distansen man som vårdare ändå måste hålla så berörs man alltid, mer eller mindre.  

Nästan tjugo år inom vården har gett mig underbara insikter, om mig själv och andra. Om likheterna, och olikheterna. Att det ännu på 2000-talet existerar folk som bor utan ytterdörr. Som lever utan rinnande vatten och toalett. Ensamma individer utan anhöriga. De som hakat sig fram i många långa år på endast bröd och vatten, eller i värsta fall vodka och chips. Alla olika varianter finns, människor man inte ser, men som ändå finns i vårt samhälle. 

Men den styrka de alla äger! Och sparsamheten som i många fall inte vet några gränser, som gör att jag själv skamset får lov att titulera mig “slösa”! Säga vad man vill om de äldre idag, men sparsamma är många av dem, nästan så att jag skäms över att jag själv aldrig jämför priser, väljer den några-cent-billigare-mjölken och noggrant sköljer ur gamla smöraskar för att återanvända dem. 

Som den gamla änkemannen som jag ledsagat till toaletten för många år sedan. Hans knän knakade när han med viss möda satte sig ner. Väl nere pustade han ut och lutade sig bakåt mot stolsryggen. Jag satte mig ner på huk framför honom och drog försiktigt ner de bruna kalsongerna och sen började mina ögon att tåras. Av ömhet inför hans sparsamhet. Självfallet var de så nötta att de gått sönder på sju olika ställen. Men ingen fara på taket, det hade han fixat enkelt med nål och garnstumpar, i form av små tråcklade stygn över de slantstora hålen. Detsamma gällde hans stickade strumpor. Vilken händig man liksom!  

Så många människor har berört mig genom åren. Upplevelser och minnen som delats och som nu i efterhand får mig att känna en oerhörd tacksamhet och glädje. Och ett hopp om att jag själv ska få uppleva dagen när jag lyckas beröra någon genom enbart min blotta existens. T ex när jag ihopsjunken stapplandes tar mig över skyddsvägen med glasögonsprydd nästipp och plommonlila filthatt. 

Publicerad av kvinnanbakomfasaden

Positiv kvinna och trebarnsmamma, med stort intresse för människor, relationer och själva livet och dess med-och motgångar. Genuint frispråkig och rakt på sak, och ifrågasätter vår otroliga förmåga att ständigt sopa saker under mattan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

<span>%d</span> bloggare gillar detta: