Vem ska trösta knyttet?

-Mamma, jag kan inte sova, jag är rädd… 

En ynklig liten varelse med sluttande axlar och toystory-kalsonger stod i dörröppningen. Tittade rakt mot mig med vidöppna ögon och lätt darrande underläpp.  

-Försök en gång till, sade jag och gav honom ett uppmuntrande ögonkast,  sträckte sen ut mina armar mot honom. Tyst tassade han mot mig och smög sig in i min famn. Hans halvnakna kropp kändes ömtålig och jag kom att tänka på hur sköra våra kroppar är när vi är små. Snabbt drog han sig ur min omfamning och halvsprang uppför trapporna till andra våningen. 

Jag lutade mig tröttsamt tillbaka i soffan och kände min sambos hand som åter lade sig tillrätta kring mina axlar. 

-Inatt igen..? Undrade sambon och mötte min blick samtidigt som han undslapp sig en liten suck.  

-Jag gissar det, svarade jag honom. Det är väl någon sorts period…eller kanske det beror på att han inte är så van att sova på en vindsvåning? Lite otäckt?! 

Sen sneglade jag mot honom, såg hans frågande ansiktsuttryck och då plötsligt förstod jag. Att min sambo aldrig skulle förstå mörkerrädslans gastkramande intensitet. Nej, han kände dem inte. Varken varulvarna, vampyrerna och spökena. Inga häxor, döda människor eller elaka gubbar hade någonsin huserat uppe på hans lilla loft.  

Just när jag spunnit vidare i tankarna om rädslor hörde jag hur det knakade i trätrapporna. Jag och sambon tittade mot varandra och log menande, väl medvetna om att det endast var fem minuter sen kalsong-killen senast var nere hos oss. 

Den blonda kalufsen dök upp igen. 

-Mamma, pappa, jag kan inte sova…det är något ljud där uppe. Han trampade otåligt och nervöst med fötterna. Tittade på mig med stora vidgade pupiller. 

-Okej, kryp ner i vår säng bara, men släck lampan. God natt mitt knytte… Jag kapitulerar snabbt när det gäller rädsla, av den enkla anledning av att jag känner igen den, och vet hur dov och smärtsam den kan vara. Förflyttade mig ofrivilligt många år tillbaka i tiden… 

Till när rädslan och skammen slog sig ihop. Och åt upp den 13-åriga modighet jag trodde att jag ägde då. I mitt rum på vindsvåningen låg jag under täcket, väl instoppat på alla sidor om mig, så tätt så tätt att ingen skulle kunna kila sig in under, och uppdraget ända upp till hakan. Det var viktigt att inte halsen fick skymta fram, den var den heliga graalen som jag bara visste att alla monster eller döingar med ruttna tänder alltid var ute efter. Så jag vaktade den varje kväll. Trots de små tända lamporna i rummet vågade jag inte sluta ögonen, blicken sökte sig med jämna mellanrum till garderobsdörren. Jag bara visste att det var därifrån någonting skulle komma i natt!! 

Med ögon som sved låg jag där i sängen, stirrade på dörrvredet och förstod att det var snart det skulle ske. Röra mig kunde jag inte, minsta lilla rörelse kunde äventyra min säkerhet, så jag låg blickstilla och svettades stora mängder under duntäcket. Kände svetten klibba fast mina lår vid varandra. Andas, andas med små korta andetag, tyst måste man ju va!  

Ibland klev jag upp, beslöt uppgivet att jag aldrig skulle kunna somna. Absolut inte med så där många monster som lät om sig från den stängda garderoben. Smög ut ur rummet, lade mig på mage på golvet vid trappan ner mot hallen. Med huvudet mot ena trappsteget kikade jag upp-och ner-vänd nere mot tryggheten. Hörde hemmets vardagsljud som lugnade min kropp. Klingande skratt från tv:n, föräldrarnas lugna småprat. Varför var det inga monster eller varulvar på nedre våningen? Jag blev aldrig riktigt på det klara med den frågan. 

Jag var 13, absolut för gammal för att vara rädd för mörkret mera. Så löjligt!! Så skammen förbjöd mig att gå ner. Den stod i ena hörnet och hånade mig. I det andra hörnet stod mörkret. Och av dessa två onda ting, vilket skulle jag välja? Jag avskydde dem båda och ville inte närma mig någondera, så jag hittade min egen lösning.  

Tog väckarklockan, täcket och kudden och låste in mig på den lilla toaletten bredvid mitt rum. Sov på golvet med fötterna mot dörren och huvudet fast mot badkarskanten. Kontrollerade med jämna mellanrum att dörren verkligen var låst, och sakta men säkert föll jag i sömn med den starka lampans sken som vaggade mig till ro. När väckarklockan alarmerade satt tröttheten ännu i min kropp, men jag överlevde i alla fall. Vem vet vad som hade hänt om jag fortfarande hade varit kvar i rummet? Burrade upp min lejonman, åt frukost och begav mig till skolan och känslan som natten och mörkret gett mig fanns såklart inte längre kvar. Ljuset och dagen fick mitt mod att komma tillbaka. 

Helt irrationell var rädslan varje kväll, så oförståelig men ack så ihärdig och kontrollerande. Likväl är mörkrädsla liksom andra rädslor som tar över, något som är så ofattbart svårt att beskriva mer exaktare än vad jag nyss gjort. Min kropp minns än i dag den paralyserande känslan, vilket gör att jag känner med mitt egna lilla knytte när han med darr på rösten säger att han är rädd. Jag tror honom. Låter honom slippa skammen. Tids nog lär man sig få bukt med rädslan. Mycket sällan sover 18-åringan med sina föräldrar mera… 

Min egna mörkerrädsla gick över till slut, eftersom jag senare fick erfara att det fanns sjufalt värre grejer än just mörker. Jag är inte längre rädd för varulvar, häxor eller dockor med klor. Inte helst elaka gubbar skrämmer mig. Visst konfronterar jag ogärna mina allra värsta mardrömmar med att gå via kyrkogården mitt i natten eller smyger mig längs mörka häckar på hemvägen, men jag ogillar inte att sova eller vandra i mörker. Låter det omsluta mig och till och med ser fram emot det ibland. Åren har lärt mig att det finns mycket värre saker att vara rädd för än sånt som lurar i mörkret. Och hur hemskt det än låter så lugnar den tanken mig. 

”Vem ska trösta knyttet, med att säga ungefär:

att på natten blir det hemska, mycket värre än det är..”

Tove Jansson

Publicerad av kvinnanbakomfasaden

Positiv kvinna och trebarnsmamma, med stort intresse för människor, relationer och själva livet och dess med-och motgångar. Genuint frispråkig och rakt på sak, och ifrågasätter vår otroliga förmåga att ständigt sopa saker under mattan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: