Att skriva en bok

-Jaså, du har skrivit en bok, säger du? Mannen granskade mig noga och verkar fundera intensivt på följdfrågan, vilken ganska snart gled ut ur hans mun. 

-Vad för slags genre? Är det en biografi? 

Först tyckte jag att det hela kändes lite genant, det gör jag alltid när någon ställer frågor om min kommande bok, dels för att jag anser att biografier lätt får en negativ klang. Men mest för att jag inte är någon kändis eller en person som endera missbrukat droger, sålts på gatan eller lider av någon allvarlig sjukdom.  

Ja, vad har lilla oansenliga jag att komma med för historia? Jag, som aldrig vågat sätta varken min högra eller vänstra fot inom musik eller skådespelarbranschen, inte rört mig inom litterära kretsar eller gjort något större uppseendeväckande som flertalet människor finner intressant att förkovra sig i. Inte ens : rökt gräs, kan sättas på min meritlista. 

-Nej du, inom bokbranschen har du nog inte något att tillföra, lilla du, sade rösten åt mig för länge sedan, när jag just bara närmat mig tanken att eventuellt börja skriva igen efter många års uppehåll. 

Likväl började jag ändå att skriva. Inte för att besatt någon större iver att titulera mig författare, men jag närde ändå en längtan av något slag…att bara få skriva. Kreativitetens ådra rann genom mig, pockade ständigt på uppmärksamhet och plötsligt en dag när jag avslutat en av mina texter, läst igenom det jag plitat ner stod det bara klart för mig. Visst skulle jag ge ut en bok!!  

När fingrarna nuddade tangentbordet kände de sig som hemma, fann snabbt sina platser och trummade oavkortat på tills de plötsligt stannade i luften. End of story.  

Sen lutade jag mig bakåt, hörde hur det knakade i min högra axel och läste igenom det jag skrivit och då föll allt på plats. Mitt undermedvetna hade gett mig lösningen genom mina fingrar och först efteråt insåg jag vad själva budskapet var. Och jag drabbades av en insikt att detta var den billigaste terapisession jag någonsin varit med om. Tänk, vilken magi! 

Mannen som nyfiket ställde frågor om min bok, fick sig en rejäl föreläsning vill jag lova, för även om jag finner det pinsamt i början så räcker det ofta med en liten gnista eld för att jag ska gå igång.  

-Ja, det är väl nog en sorts biografi, svarade jag. Alla kapitel är fristående och följer ingen kronologisk ordning, utan är ett axplock av mina tankar, känslor och upplevelser från olika epoker i mitt liv, upplyste jag mannen. 

Och även om det är min historia, vill jag framhålla att delar av den kunde vara din. För igenkänningsfaktorn är rätt så hög, eftersom vi människor slutligen är rätt så lika, trots våra olika uppväxtmiljöer och erfarenheter. Åtminstone inom vissa områden. 

Med en stor portion humor serverar jag delar av mig själv; den tafatta tonåringen med noll självkänsla, den osäkra vingklippta unga kvinnan med passion för att hata sig själv och sin kropp, vidare till den människa jag är idag. En glad men ständigt stressad trebarnsmamma som är ändå är rätt så nöjd med allt vad livet gett henne. 

Vilt och passionerat beskrev jag bokens karaktär för mannen. Så engagerat att mitt självförtroende växte enormt, vilket verkligen behövdes eftersom jag oftast förminskade mig själv och var lite rädd inombords att boken inte skulle gå hem. Men nu förstod jag till fullo anledningen till varför jag ansåg denna bok så viktig. 

Själv läser jag mycket sällan biografier om kändisar eftersom jag inte alls kan relatera till dem på minsta lilla vis, ingen igenkänning alls med andra ord. Däremot intresserar jag mig för de som handlar om orättvisor i världen, övergrepp eller andra historier som väcker mina känslor till liv, oftast avsky och förakt. Eller så någon verklighetsbaserad bok som ger mig en rejäl feel-good-känsla efteråt. För människoöden påverkar mig på djupet, och påminner mig om livets gråzoner, vilket vi alla borde vara mera öppna för. Och även en stor tacksamhet över det jag själv har i livet. 

Jag ville ge ut något som de allra flesta kan relatera till; En biografi om vardagsmänniskan, om de tankar och känslor som vi delar med en mycket stor del andra människor. Svagheter som sakta men säkert blir till styrkor. Om de önskningar och behov som många av oss fylls med genom livet, och som tidvis får oss att tappa modet i vår tanke att vi är ensamma. Det är vi ju såklart inte, vi har alla vår fasad vi håller upp, och jag bestämde mig i samband med att jag skrev boken att riva en del av min. För det kommer en tid i livet, åtminstone för de flesta, när man inser att man gott kan bjuda lite på sig själv. För mig är den tiden nu.

Publicerad av kvinnanbakomfasaden

Positiv kvinna och trebarnsmamma, med stort intresse för människor, relationer och själva livet och dess med-och motgångar. Genuint frispråkig och rakt på sak, och ifrågasätter vår otroliga förmåga att ständigt sopa saker under mattan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

<span>%d</span> bloggare gillar detta: