Snögubben

Där låg han på marken. Både halsduken och mössan var fastfrusna bredvid hans förfallna kropp som en påminnelse. Om den han en gång var, en ståtlig rundlätt filur med en ständigt leende mun. En vit man med en praktfull morotsnäsa. I handen hade han haft en liten ruska av björk. Nu var det endast en liten knal ishög kvar som vittnade om hans forna existens, om man bortsåg från de få klädesplagg han ägt som låg kvar bredvid hans kvarlevor. Det var sorgligt på något sätt tänkte jag. Och vart hade moroten tagit vägen? 

Sen vände jag blicken upp mot vägen som nu var nästan helt isfri. Äntligen var ljusare tider på kommande, och hade vi riktigt tur kanske till och med våren var på väg, trots att vi bara befann oss i februari månad! Åtminstone såg det så ut. Och jag kände mig otroligt lättad i själ och hjärta.  

Så otroligt mörk den här vintern varit. Tung, lång och fasansfullt jobbig, det fanns liksom inga adjektiv som till fullo skulle kunnat beskriva de månader som nu låg bakom oss. Månader som egentligen känts som år var till ända, ett avslutat kapitel som vi med glädje tagit farväl av, och nu ville vi verkligen ta oss vidare. Framåt, uppåt, ja egentligen vart som helst där det existerade ljus och styrka. Och när mina ögon fått syn på den smultna snögubben vid dikesrenen hade min längtan och iver att komma vidare väckts till liv. Det var verkligen dags nu!  

Varm om hjärtat och med ett leende på de vinterfnasiga läpparna skyndade jag mig hemåt. Njöt av skosulorna som mötte den bara  grusvägen, mina kinder vände sig mot solen trots att värmen som den gav inte räckte till att smälta all is, så var den ändå efterlängtad. Ljuset som väckte hoppet till liv och fick mig att tro på att allting nu var över och det kändes som om styrkan jag saknat den sista tiden återvände. Sakta men säkert skulle allt ordna sig. 

-Hej älskling! Ropade jag i dörren när jag kom in. Släppte väskan med en duns i golvet och kastade mig i hans famn. 

-Ooh, vilken kall näsa du har, sade han och huttrade till. 

Med glittrande ögon tryckte jag min kind mot hans bröstkorg. Kände hur sorgen och hatet smälte undan, försvann dit det hörde hemma. Motade undan mörkret och kände hur kärleken fyllde mitt bröst. Vi var äntligen på väg uppåt! Vi hade klarat det. We sure did! 

Publicerad av kvinnanbakomfasaden

Positiv kvinna och trebarnsmamma, med stort intresse för människor, relationer och själva livet och dess med-och motgångar. Genuint frispråkig och rakt på sak, och ifrågasätter vår otroliga förmåga att ständigt sopa saker under mattan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

<span>%d</span> bloggare gillar detta: