Knådden på ängen

-Vet du, jag trivs så bra med att vara trebarnsmamma, det är inte jobbigt alls inte! Sade hon och skrattade käckt. 

Jag svarade henne med ett litet framkrystat skratt, och kände hur min hand krampaktigt höll telefonen mot örat. Tankarna for snabbt igenom mitt huvud fast min mun fortsatte samtalet och det var först när vi avslutat konversationen som jag blev på det klara med mina känslor. 

Vad var det som hade stört mig? Undrade jag. Var det hennes avslappnade attityd som gjorde mig grön av avundsjuka, över att jag själv inte ansåg att trebarnslivet vara guld och gröna skogar? Då dök synen upp.  

Av den här skönt befriade mamman ifråga, som med sina bägge två knytt kom skuttande genom det höga gräset på den blomstrande ängen, med ett barn i varsin hand. Deras öppna ansiktsuttryck påvisade äkta och oförfalskad glädje och deras hår böljade i vinden. Sommar, sol och molnfri himmel. Kortärmade, nytvättade blusar och barbenta ungar. Den lilla pojken vände sitt ansikte mot modern och skrattade högljutt så man såg de bulliga kinderna, och mammans skrattgropar syntes på långt håll.  

Sen fick jag syn på det lilla byltet på mammans mage, en bärsele med den allra minsta familjemedlemmen i. Självklart var den lille knådden med på utflykten på ängen han med! Sov säkert i allsköns ro, ingen liten skrikunge här inte! Nej, gungade förnöjt nära mammans varma bröst. Mamman med de oerhört starka axlarna som orkade kånka krabaten.  

Sen dök bilden av mig själv upp, när jag kom plufsandes över ängen jag med. Ingen lika skön reklambild här icke. Den trötta stressade modern, med håliga kinder och mörka ringar kring ögonen, sluttande axlar efter alltför mycket bärande. Sned som bara den i hela kroppen. Inget skuttande här, mera den lufsande stilen ala´björn. Med 5-åringen i ena handen, och andraklassisten i andra, bägge två ropandes och ryckandes i båda mina armar. 

-Hahaa, jag hinner först! Skrek lilleman, slingrade sin hand ur min och började springa före. 

-Nej, jag är mycket snabbare, svarade storebror och satte av i vild fart med sina långa rådjursben. 

-Neeeeej, ylade lilleman och knuffade storebror så han föll i det höga gräset och sen var fajten i full gång. Efter dem kom lilla jag. Och tjuga meter efter oss kom den tredje ungen. Tonåringen, svartklädd och med butter min. 

-Fan också, man skäms ju, sade hon och stampade argt förbi oss alla tre. Drog huvan på munkjackan högre upp och fnös högt för att markera att nu fick brorsorna skärpa sig! 

Ungefär så var mitt liv som trebarnsmamma. Senare på kvällen dök nya infallsvinklar upp eftersom jag under dagens lopp funderat till och från på det här med att vara mamma överlag. Och kom fram till att det är ju så beroende på i vilken ålder barnen är i förhållande till varandra, och även ifall man är hemmamorsa eller förvärvsarbetar. I tankarna gick jag tillbaka till åren jag varit hemma med barnen och konstaterade att jag nog var en lugnare morsa då. Det var ju en rätt så härlig tid, trots att det där hemmalivet ibland kunde bli rätt så “tråkigt”, de jobbiga ungarna till trots 😊 

Slutsatsen av alla mina funderingar blev att det egentligen är nu, mitt i livet och med lite större ungar som jag upplever det som jobbigast. Att man ska hinna finnas till för alla tre varje dag, samtidigt som man ska hinna med sig själv, sin sambo och på samma gång förväntas arbeta!! What?! Ekvationen går inte ihop hur jag än försöker räkna ut det. Man räcker inte helt enkelt till för alla och det är den biten som är jobbigast enligt mig.  

Att känna sig sliten itu. Dragen i ena armen åt ena hållet, och i andra armen åt ett helt annat håll. Vem av ens barn ska få min uppmärksamhet och tid idag? Vem ska jag välja att fokusera på och ge min dyrbara tid åt? Vem får mest, vem får minst, det är ju ett riktigt lotteri?! Ska vi ta storebror på måndag, lilleman på tisdag och sen tonåringen på onsdag, för att sen ta städningen på torsdag osv..?  

Jag har aldrig varit bra på matte, men så mycket kan jag räkna att de timmar vi har av hela dygnet så finns det inte så mycket tid tillsammans med de man älskar mest av allt, sin familj. Det är endast de få futtiga timmarna från 16 fram till 20-tiden, dvs fyra timmar. Därav plockar du bort tiden för dig själv, toalettbesök, matlagning, bortplockning, disk, tvätt och dusch. Glöm inte bort träningen och tid att åka till affären! 

Nej, tacka vet jag tiden när man fick vara hemma med barnen. Det var nog alldeles rätt som mamman ifråga sa. Det är riktigt härlig att vara trebarnsmorsa. Åtminstone så länge de är små och man får vara hemma hela dagarna. Då kunde man med gott samvete ta tid åt sig själv på kvällarna, något jag har ytterst svårt för idag. Allt har sin tid, får man väl bara enkelt konstatera och göra det bästa av den tid man för tillfället är i. Dock säger inget att man inte får minnas den gamla goda tiden med kärlek och saknad.  

Publicerad av kvinnanbakomfasaden

Positiv kvinna och trebarnsmamma, med stort intresse för människor, relationer och själva livet och dess med-och motgångar. Genuint frispråkig och rakt på sak, och ifrågasätter vår otroliga förmåga att ständigt sopa saker under mattan.

2 reaktioner till “Knådden på ängen

  1. Hej du,
    Jag tror min fru och mina barn var lyckligt lottade. Frun var hemma till den yngsta var 11 år. Jag hade börjat studier för att utvecklas. Därför var jag hemma ganska mycket jag med. Vi, hade därför ganska mycket tid tillsammans. Jag lider med dig och många av dagens unga som ser tiden rinna från er.
    Ha de gött.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: