Lömske-Lisa…

Har Lömska-Lisa besökt dig någon gång? Var hon mol allena eller kom hon i sällskap med sina älskade systrar och kusiner? Hos mig har hon hyrt rum ett par gånger trots att jag inte gillar henne alls, men jag är lika godtrogen som förut så jag inser inte alltid att det är just henne jag har att göra med. Inte förrän det är för sent. 

Ja, så är det verkligen! Det här borde vi göra något åt. Den här gången ska vi ta upp det till diskussion åtminstone. 

-Absolut, vi kan inte ha det så här längre. 

-Jag håller med, nickade lömske-lisas kusin och hennes sträva hår skakade på hennes huvud i takt med hennes rörelser. 

Likt en stor krigshär ställer vi oss högst upp på den grönskande kullen, alla redo med sina nyputsade svärd i händerna, mod i bröstet och rättvisa i åtanke.  

Av någon anledning befinner jag mig aningens längre framom de övriga av Lömske-Lisas alla släktingar, men det låter mig inte bekommas. Jag har redan löpt iväg i tankarna, befinner mig mitt i stridens hetta, att jag inte ens lagt märke till det ens. Säker som jag är i min sak, och i mig själv. Redo för en strid med osäker utgång.  

Likväl vet jag att det inte handlar om vem som har rätt ! Det är principen. Att vi alla ska få vår åsikt framlagt, och vid behov verkligen diskutera och överväga alternativ. Kanske borde man ändra någonting och inte längre fortsätta som förut, pröva lite andra vägar liksom? Lömske-Lisa och de övriga är lika ivriga i denna fråga som jag. Lika säkra på sin sak och deras argument låter i mina öron riktigt sanningsenliga.  

Sen ljuder krigshornet. Andäktigt insuper vi synen när draken kommer framhasandes nedanför kullen på andra sidan. En stor och mytomspunnen varelse med sträv hud och skräckinjagande gula ögon. Lite rök sipprar ut genom näsborrarna och man märker att den helt klart redan är taggad inför denna fajt. Mäktig i sin uppenbarelse, men fortsättningsvis sårbar likt alla levande varelser.  

-Framåt, ropar jag och rusar nerför kullen mot den fruktade av alla. Aldrig förr har jag varit så beredd som nu. All bevisning ligger i mitt anförande och jag är bergsäker på att klara detta. Eftersom vi är flera som delar denna åsikt så måste den ju verkligen räknas, eller hur? Då vänder jag på huvudet, beredd att ge Lömske-Lisa ett sista blick innan vi kastar in oss i striden. Men vad nu? Var är hon? Och hennes syskon och kusiner? Jo, kvar uppe på kullen.  

Med slokade axlar står de skamset kvar, deras flackande blick säger mig allt. Deras svärd hänger vid deras sidor och deras fötter börjar söka sig bakåt. Skammen besöker dem dock, för de vägrar möta min anklagande blick mera. Sen försvinner de snabbt. Och lämnar mig åt mitt öde. 

En frustning nära mitt öra väcker mig ur transen. Svänger sakta mitt huvud och finner mig öga mot öga med draken. Snabbt sväljer jag förtreten och besvikelsen.  

-Svikare! Vill jag ropa åt lömska-lisa och hennes pack, men inga ord kommer ur mig. I tankarna söker jag vilt efter diskussionen innan vi tog på oss rustningarna. Hur var det nu? Plötsligt ses mina egna åsikter och argument inte lika viktiga längre. Det känns som om jag tappat all handlingskraft och jag förstår inte hur jag ska kunna slåss med den vidunderliga draken med endast det lilla svärd jag har i min ägo. Så jag ger skamset upp, ger draken en urskuldande blick och drar mig tillbaka jag med. 

-Sorry, att jag upptog din viktiga tid fru drake. Jag hade ett par grejer att ta upp till diskussion….men jag tror vi tar det en annan gång. Hejsvejs! 

Vreden mot de som svek mig är enorm. Vem har inte upplevt detta? Sviken av de sina, som man trodde stod på ens sida, men sen när det riktigt gällde valde de att avstå. Den allra viktigaste frågan som alltid lämnat kvar inom mig när Lömska-Lisa och hennes gäng varit på besök är denna: 

Höll Lömske-Lisa med mig enbart för att hon ansåg det bäst, dvs att hon verkligen var av samma åsikt som jag, eller höll hon med endast för att det var enklast så? Att hon själv inte hade någon åsikt i frågan… 

Eller var det så enkelt att hon endast var skitskraj för konflikter överlag och inte vågade gå i närkamp med läskiga drakar? 

De frågor grämer mig ibland när något liknande hänt. Att inte veta vem man kan lita på! Att vända kappan efter vinden-folk, fy sjutton vad jobbiga såna människor kan vara, åtminstone i de fall när man faktiskt borde hålla ihop som grupp. Tysta sitter de där, håller tand för tunga och vägrar yppa sig, utan drar sig för att yttra sin åsikt! Inte helst när de blir tillfrågade rakt på sak. 

Förut var jag alltid beredd att ta strid, för allt och inget egentligen. Men med åren har jag lärt mig att vara försiktigare. Tar på mig mjuka tossor så det inte hörs lika mycket när jag går med mina skor. Väljer mina strider efter att länge ha kontrollerat både folk och omgivningen. Planen ska vara väl utarbetad och jag vet att jag endast har mig själv att lita på. Lömska-Lisa och hennes folk är inte att lita på, så jag bjuder inte in dem längre. Dessutom existerar det inte så många drakar i min värld för tillfället. Inga jag finner nödvändiga att konfrontera i alla fall 😊 

Publicerad av kvinnanbakomfasaden

Positiv kvinna och trebarnsmamma, med stort intresse för människor, relationer och själva livet och dess med-och motgångar. Genuint frispråkig och rakt på sak, och ifrågasätter vår otroliga förmåga att ständigt sopa saker under mattan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: