Mördande kyla

En text jag skrev ifjol när vi alla fem familjemedlemmar + hunden, katten och fåglarna trängdes i en trerummare…

Genast jag kom ut på trappan anföll den. Hårt och bitande högg den sig fast, och den första känslan jag förnam var förvåning. Över att året hade gått så snabbt. Kylan penetrerade min lungor och jag kunde känna hur näshåren snabbt frös till is. Jag stack händerna djupt ner i fickorna och hastade iväg mot soptunnorna, med hakan nertryckt mot bröstet, för att undkomma den värsta kylan som hånade mitt ansikte. Och jag förstod att jag trots min vägran att bära mössa ändå skulle bli tvungen att dra på mig något yllelikt på huvudet för att slippa gå med inflammationsröda öron hela dagen på jobbet.  

När jag slängt soppåsarna och locket till tunnan slamrat igen med en smäll småsprang jag tillbaka in i värmen. Fy farao, vintern var här, och jag var inte det minsta redo. Den här tiden på åren var värst. När hösten vackra färger lämnat landskapet, och kvarlämnat en sorgsen känsla i mitt bröst. Och istiden tog över, våldtog min kropp och dränerade den totalt på värme, samtidigt som mörkret med skrämmande förmåga tog över mitt sinne. Månne det går snabbt vara över, tänkte jag men  kände mig ändå på något sätt dödsdömd.  

Vi borde vara inflygna i boet nu, inte kvar här ute i ett någonstans, en sorters mellanlandning som inte alls gav någon ro i mitt inre, utan snarare framkallade en desperat känsla av ovisshet och även rädsla. En djup skuld lade sig som ett täcke över mig, och ströp långsamt tillförseln av luft. Vi var mitt ute i intet. Och det kändes som mitt fel, trots att jag visste att ingen annan än jag såg det på det sättet. 

Tredje gången vi var på väg att flytta inom en väldigt kort tid, och varje gång det var dags att börja packa flyttlådorna, ta adjö till den tidigare hållplatsen där vi smått slarvigt kastat in våra ägodelar i, kom osäkerheten till mig. Grävde ett djupt hål och fick ångesten inom mig att bli större. Skulle vi någonsin hitta hem? 

Önskan att hitta oss ett bo, övertog alla mina tankar och det kändes tidvis helt omöjligt att hitta den där platsen som jag skulle kunde kalla hem. Varje dag såg jag bilden framför mig, av oss alla fem i en liten röd stuga som andades hem. Inga fina möblemang eller ägodelar som skimrade i guld, eller ovärderliga släktklenoder som prydde väggarna. Inte heller någon arkitektritad bostad med de allra nyaste moderniteterna, utan en rätt så enkelt inredd lya men med mysfaktor 10+. Men som fallet var nu, så såg jag ingen sådan bostad i sikte, och därför åt ångesten stora bitar av mig varje dag. Glupade i sig som ett girigt kakmonster, samtidigt som det mumlade mellan varje liten tugga: give me more, more, more!! Skuld har en oerhörd förmåga att locka till sig monster, ska ni veta. 

Likt alla föräldrar och mammor, vill jag det bästa åt mina barn. Det allra bästi-bästaste som bara går att få. Ett hus som utstrålar värme och trygghet, och en morsa som lugnt och godmodigt tassar runt i köket. Och det är dessa två bitar som saknas.  

Huset eller lägenheten där vi alla får rum. Inte en liten trerummare där vi varje dag måste samsas om det lilla utrymme som finns. Dra in magen så att den andra ryms förbi, eller stå på tårna för att undvika att bli trampad på är de allra enklaste exempel.  

Den allsmäktiga soffan är ändå det jag saknar mest, där vi förut samlades och mötte varandra. Läste böcker och kysstes,  eller ritade och pratade. En plats där vi andats ut efter långa intensiva dagar på jobb eller skola. Tyvärr hade vi inte haft plats för den i lägenheten utan fått lov att lämna den, tills vi skulle hitta oss en rymligare bostad. Och den drömmen syns kanske vid horisonten nu, åtminstone anar jag den närmare än förut, och den lilla gnuttan hopp som alldeles nyligen slagit rot hoppas jag i mitt innersta ska mota undan det vrålhungriga kakmonstret!! 

Så nu är det åter dags att börja röra på sig. Till ett ny-gammalt hem, men även detta en tillfällig hållplats. Tillika vet jag att vi ändå kommer att finna mera frid där, åtminstone mera utrymme åt var och en av oss. Och bara det göder min tomma mage och får en del av mig att känna glädje. Förhoppningsvis finner vi där en oas, där vi kan återhämta oss ordentligt, slappna av och sen långsamt resa oss, så att vi har någon slags ork kvar i våra kroppar när dröm-bostaden visar sig i verkligheten. Då packar vi återigen våra väskor, men högst antagligen för sista gången. För framför mig ser jag målet.  

Med den svarta yllemössan nertryckt ordentligt över min skalp satte jag mig ner framför ratten i bilen, slängde handväskan bredvid mig på sätet och vred om nyckeln. Kom an du bara vinter! Tänkte jag, och grinade föraktfullt mot en osynlig fiende. Vi har redan skottat oss fram över oändligt många snöhögar, och girat oss igenom både svängar och krokar på denna resa, att lite kyla skrämmer oss inte.  

Om syftet med dessa svårigheter har varit att stärka mitt tålamod och få de korta nerver jag fötts med, att bli meters-långa, så har det blivit uppfyllt. Målmedvetenheten var något som dessutom kom på köpet, tänkte jag ironiskt för mig själv och rattade ut bilen från gården. 

Skam den som ger sig! 

Och NU ÄNTLIGEN har vi hittat drömhuset !!!!!

Publicerad av kvinnanbakomfasaden

Positiv kvinna och trebarnsmamma, med stort intresse för människor, relationer och själva livet och dess med-och motgångar. Genuint frispråkig och rakt på sak, och ifrågasätter vår otroliga förmåga att ständigt sopa saker under mattan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: