Den envisa åsnan

Vissa delar av mig själv älskar jag hängivet och totalt. Delar som andra kan finna irriterande men jag själv väljer att kalla mina styrkor. Karaktärsdrag som bygger upp mig till den människa jag är och som får mig att vara stolt över mig själv. Envisheten och fanatismen bland annat. 

Fast ibland går jag totalt ner mig. Den goda envisa åsnan rymmer sin väg och den fanatiska terroristen går under jorden, och hur jag än svänger på huvudet ser jag dem ingenstans. Då blir jag helt apatisk, saknaden är enorm och jag försöker verkligen ta tag i livet tillbaks, men kroppen lyder mig inte.  

Omotiverad som tusan! Orkar inte ta tag i de delar av mitt liv som jag skulle vilja, utan väljer att fortsätta springa runt i hamsterhjulet. ”Spring spring” med mina små tassar. Kondisen är inte alls vad den brukar vara, så jag hänger knappt med i livets snabba karusell. Fortsätter ändå springa eftersom jag är så oerhört rädd att snubbla och falla pladask om jag liksom stannar “mitt i snurret”. 

Styrkorna försvinner och väljer att lysa med sin frånvaro. Ibland väldigt långa tider för att sen plötsligt en dag knacka på dörren. Lättnaden över deras återkomst tränger djupt in i mitt bröst och bara åsynen av deras fagra uppenbarelse får mig att växa. Jag tar ett ordentligt grepp om dem med min starka kvinnonäve och känner hur jag återigen återuppstår. Tack och lov! 

Nästa dag står jag där, med händerna i sidorna och rynkade ögonbryn och den envisa blicken kan ingen ta miste på. Det är dags nu. Jag rullar upp ärmarna och tar itu med mig själv. Papper efter papper fylls med listor över kommande planer och mål jag själv sätter upp, bara för att det i mitt fall är enklare med de skriva orden. Finns det på pappret, finns det där! Går inte att fuska. 

Motivationen kommer från ingenstans, jag tror den slog följe med envisheten och fanatismen när de återvände hemåt, för att den på något sätt undrade vad som stod på?! Och fann sen att den verkligen var behövd av just den här kvinnan

När alla dessa kommer in i mig blir jag helt fulladdad, redo att ta världen med storm och det finns liksom inget som kan stoppa mig och sakta men säkert kommer de goda vanorna smygandes tillbaka. Långsamt går det, men det gör det samma, det är på väg åt rätt håll. Och eftersom envisheten är den som styr så går det inte att blicka bakåt, eller att avvika från stigen, det gäller att alltid ha siktet framåt. Vägra ge upp! Det är där fanatismen kommer med i bilden.  

Helt överväldigad snöar jag in mig helt galet i något att jag har svårt att se allt det där som händer runt omkring mig, eftersom jag endast har ögonen riktad framåt, och glömmer att titta åt sidorna. Men jag älskar ändå de här delarna av mig själv, för de är ta mig tusan så mycket bättre än när de saknas mig och jag övergiven sitter i hörnet och inget kommer mig för. 

Nu har styrkorna återvänt efter ungefär ha varit ute på rymmen ungefär i ett års tid, och tacksamheten jag känner i mitt hjärta vet inga gränser. De hittade mig sittandes i mörkret och tog mig genast ut i ljuset. Fyllde mig med hopp och glädje och jag kunde på direkten känna det välbekanta pirret i magen. Nu blir det andra bullar! 

Publicerad av kvinnanbakomfasaden

Positiv kvinna och trebarnsmamma, med stort intresse för människor, relationer och själva livet och dess med-och motgångar. Genuint frispråkig och rakt på sak, och ifrågasätter vår otroliga förmåga att ständigt sopa saker under mattan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

<span>%d</span> bloggare gillar detta: