Cyniker-Cissi

Med kärleksfulla ögon log de i samförstånd och kvinnans kinder lyste röda, granna. Äkta äppelrött! Förut trodde jag att den nyansen endast existerade i sagorna. Ända tills jag såg denna mamma le mot sin make samtidigt som hon skickligt manövrerade barnvagnen framför sig. Bägge bar de präktiga stickade mössor på sina huvuden och ordentliga vinterkängor, och på ett fluffigt rosa moln kom de svävande mot mig. Och det var just den här bilden som fick henne att komma fram; Cyniker-Cissi. 

-Åhåhåhåhååå, se där, sade hon med sin släpiga röst. Sen skrockade hon lite hånfullt och höjde sitt ena ögonbryn skeptiskt. 

-Här kommer de flanerandes, gulletussarna, intet ont anandes. Cyniker-Cissi smackade belåtet med läpparna.  

Arg och irriterad för att hon lade sig i, motade jag undan hennes röst och elakartade skepnad någonstans långt bak i huvudet. Stängde dörren ordentligt om henne för att inte bli tvungen att lyssna till hennes helt snedvridna syn på saker och ting, tillika hennes hånfullhet och de elaka sarkasmer hon ständigt strödde omkring sig! 

Paret stannade framför mig, presenterade sig och stirrade sen förväntansfullt på mig. Jag besvarade deras frågor sakligt och lugnt, och tittade sen intresserat och med den vanliga nyfikenheten ner i kuren på vagnen. 

-Är det ert första barn? Frågade jag och tittade först på modern ifråga, eftersom det främst verkade vara hon som förde ordet. 

-HA! Det är klart att det är, det ser du väl?! Svarade cyniker-Cissi som just tagit sig ut ur rummet bak i mitt huvud där jag gömt henne. Jag borde ha låst dörren! Jag borde ha vetat att hon aldrig skulle låta en sån här situation gå henne om intet. Detta var vad hon levde på. 

-Jo, nickade mamman nu och log glatt, först mot sin man och sen vidare till mig. 

Cyniker-cissi börja gurgla av skratt i mitt huvud, och jag började få svårt att hålla god min, märkte jag, samtidigt som jag förbannade den outtröttliga rösten som ständigt tog över. Jag fick bita mig själv i läppen för att hindra hånflinet, sade åt mig själv på skarpen att fortsätta samtalet i god ton och med trevliga normala vardagsfraser. Då skulle nog allt gå bra. Och kanske skulle Cissi tystna trots allt, och lämna mig ifred?! 

Men det var för sent. När cyniker-Cissi en gång tagit sin in, så tar hon över alla mina tankar så att det till slut inte finns något rosenrött eller fint kvar, utan allt i världen blir fult och grått.  

-Vänta några år bara, sade hon åt paret med den lilla skrutten i vagnen. Då är det inte så rosenrött längre…Cissi såg dem stint i ögonen och höjde sin haka uppåt, för hon visste självklart vad hon pratade om. Cissi hade varit med förr, och hade allt på koll. Varför inte alla skulle gå samma väg som hon hade hon inte ens funderat över. Att andra kanske hade bättre redskap i livet än hon var inget hon ens övervägde.  

Paret med barnvagnen hade redan bekräftat att det var deras första barn, en söt liten tjejbebis. Modern parkerade vagnen vid sidan om ingången till byggnaden, vände sig mot mig och fortsatte: 

-Jaa, det kan hända att det blir fråga om bröllop lite senare, men det är inget vi tänker på för tillfället…var sak har sin tid. 

Nej!!! Nu ser jag hur cyniker-Cissi står bakom dem, håller sig för magen och nästan vrålar av skratt. Viker sig dubbelt gång på gång. 

-Ojojojdå, säger hon sen med skratt i rösten, lika bra att gräva graven direkt. Att någon överhuvudtaget skulle vilja gifta sig?! HA! Sånt trams. Där finns det bara en utgång, säger hon allvarligt och slutar genast skratta. 

-Gör dig inga förhoppningar, sade hon alltid åt mig. Tänk aldrig ens tanken lilla du! Förvänta dig inget och du blir inte besviken, det är bäst så min vän. De andra, kära du, kommer alltid att svika dig, men inte jag. Jag stannar kvar, sade hon med eftertryck. 

Säga vad man vill om cyniker-Cissi, men hon har alltid hållit sitt ord. Hon är fortfarande kvar. Synen hon har om världen och människorna som lever i hennes närhet går inte att få bort helt och hållet. Hennes hånfullhet och hennes elaka kommentarer fyller mitt huvud genast något, nästan taget ur sagornas värld, kommer framför mig. Då hoppar hon fram, säger åt mig att tagga ner. Att inte alls tro på hägringen jag ser framför mig. Det är bara bluff, säger hon och trycker mig längre ner.  

-Face the reality, dear friend! Säger hon och skakar sorgset på sitt huvud åt förhoppningsfulla lilla jag som äntligen trott att jag sett något underbart vackert. 

När dök hon upp egentligen kan man undra? Den frågan har jag ställt mig själv flertalet gånger men än inte hittat något svar. För jag vet helt enkelt inte. Hon har bara alltid funnits där. En äkta, lojal och trogen vän. 

Men samtidigt en fiende, för jag gissar att hon många gånger satt käppar i hjulet för mig. Fått mig att misstro en del människor eller tolka situationer fel p g a hennes gliringar som hon uttalat högt. Men ändå är jag henne tacksam på något sätt, för hon har också alltid skyddat mig. Gett mig en hård yta så att jag inte går mitt itu när jag faller på asfalten. Även dragit mig hårt tillbaka när jag varit på väg att sväva mot himlen. 

-Du ska inte få för dig något, varnade hon åtskilliga gånger. Inte vara alltför glad, eller lita för mycket på någon. Släpp inte kontrollen, och var inte så dum och naiv att du går på vad som helst. Jodå, med hårda järnnävar har hon tränat mig, så att jag inte fallit alltför hårt i marken och tur är väl det. Ändå önskar jag att hon försvann för evigt! 

Någonstans måste hon ju komma ifrån? Någonstans blev hon född…men var och varför? Jag tror att hon anser sig vara min räddande ängel som skyddar mig från alla sorts skador som livet kan åstadkomma. Ska jag vara helt ärligt tror jag hon föddes när jag insåg att världen inte alls var så rosenröd som sagorna förtäljt, nej det gömde sig mer bakom fasaden än vad som torde få finnas. Därefter har hon förföljt mig och värnat om mig på bästa sätt.  

Dock har jag slagits med henne åtskilliga gånger och faktiskt vunnit. Jag har blivit starkare med åren. Lyckats mota henne i grind så att säga. Låtit henne förstå att hon måste hålla sig undan nu. För ifall man vill finna lyckan måste man våga tro. Våga hoppas och våga leva. 

Publicerad av kvinnanbakomfasaden

Positiv kvinna och trebarnsmamma, med stort intresse för människor, relationer och själva livet och dess med-och motgångar. Genuint frispråkig och rakt på sak, och ifrågasätter vår otroliga förmåga att ständigt sopa saker under mattan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

<span>%d</span> bloggare gillar detta: