Såpbubblan

En gigantiskt såpbubbla. Det är så jag föreställer mig att min egen lilla oas ser ut. En plats jag väljer att stiga in i när världen runt omkring mig blir osäker eller ostabil. När rädslor eller andra faror hotar mig och min familj, samt även när min hjärna har alltför mycket att ta in och bearbeta och det känns som att jag inte riktigt hinner med.  

-Det är mycket nu, säger jag. Betonar starkt alla ord, skakar på huvudet och vänder ryggen till. Sätter min högra fot på det första trappsteget till de megastora bubblan som står där framför mig. Parkerad exakt på det ställe där jag för tillfället befinner mig – likt en rymdfarkost som väntar på min ankomst. Jag stiger in genom dörren, stänger den varsamt och pustar sedan långsamt ut. Äntligen

I den stora bubblan känner jag mig trygg. Här kan jag tänka i allsköns ro. Lite som en toalett, kanske du tänker nu?! Nja, inte riktigt. Men det är en plats som andas frid, och jag får i lugn och ro sortera mina tankar och intryck, och sen när jag känner mig redo så återvänder jag. 

Det är där jag har hållit hus den senaste tiden. Vägrat kommentera eller diskutera det aktuella läget på sociala medier, från det att coronan tågade in i vårt land. Som det elaka virus som det är smög det sig långsamt in, tassade kring våra knutar, kikade in genom våra fönster för att lista ut våra svagheter. Gömde sig bakom stuprännan när jag i morgonrock gick ut med soppåsen. 

Efter någon vecka hade viruset tagit sig in i varje hus i hela världen. Det spred sig som en löpeld genom varje by, tog över våra telefoner och även våra hjärnor. Till slut handlade varje samtal om detta virus och rädslan och obehaget som det åsamkade fick mig att genast gå in i bubblan- där tryggheten väntade. 

Jag har valt att fortsätta som vanligt, inte gjort några större förändringar i mitt liv, för det är vad jag anser sig vara bäst för hela vår familj. Visst har det blivit lite förändringar, i form av hemundervisning och dylikt, ändå tycker jag att allt är som förut.  

Fast visst tvättar vi händerna lite noggrannare, och javisst undviker vi större folksamlingar och håller ett visst avstånd till andra. Men vi har inte hamstrat ( ja, inget utom gula ärter och några extra tetrapack av linser och bönor…) och inte går vi kring med munskydd eller beställer hämt-mat till gården heller.  

Och jag har valt att inte diskutera corona alltför mycket hemma. Inte mer än nödvändigt. För vi kan fortfarande vara ute i naturen. Röra på oss och skratta, prata och umgås med familjen, spela spel och äta god mat. Vara glada över att vi lever och att solen väljer att visa sig. Våren är här och trots att en stor hotbild skymtas på himlen väljer jag att fokusera på det ljusa som finns, just för att inte dras ner i djupet och låta rädslan ta över alltför mycket.  

Det är min version av den senaste tiden- och mina tankar och åsikter om huruvida detta virus är farligt eller ej låter jag vara osagt, men tiden vi inte trodde skulle komma är här – oavsett om vi vill det eller inte. Oavsett om vi vill stänga in oss på riktigt, eller endast vill vara inbäddade i en enorm inbillad såpbubbla. 

Publicerad av kvinnanbakomfasaden

Positiv kvinna och trebarnsmamma, med stort intresse för människor, relationer och själva livet och dess med-och motgångar. Genuint frispråkig och rakt på sak, och ifrågasätter vår otroliga förmåga att ständigt sopa saker under mattan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

<span>%d</span> bloggare gillar detta: