Den snabba lyckan

Jag mötte lyckan. Så intensiv och het att jag blev alldeles hänförd, nästan så att dreglet rann…inombords. Jag vet inte om någon annan någonsin dreglat inombords, men det har jag. Just då, och just där. 

Igår kväll när klockan närmade sig halv åtta, vilket i vår familj betyder att minstingen ska börja borsta tänderna, hände det. Lilleman kom plötsligt på att han skulle ut och cykla. Ingen i familjen var det minsta villiga att hänga på, eftersom snön vräkte ner. Blöta stora sjok till flingor, ja slasksnö av värsta sort. 

Jag vill ut och cykla, jag vill ut och cykla, jag vill ut och cykla, mässade han. Och visan tog aldrig slut, så jag gjorde en uppoffring, lovade honom att komma ut på gården och titta på när han cyklade. Glädjestrålande sprang han till hallen, klädde snabbt på sig sin vinteroverall och en varmfodrad mössa. Kvickt ut genom dörren. Och den lufsande, halvt motvilliga morsan efteråt. 

Motvillig, för att jag nyligen börjat se fram emot våren. Börjat räfsa gräsmattan, plockat undan vintersakerna och till och med överväga att ta fram utemöblerna. Då kom bakslaget – snön. Och det var inte det första bakslaget, det var tredje! Tre snärtar i rad, vilket fick mig att undra om det överhuvudtaget skulle bli någon vår i år.  

Lilleman kastade sig glatt på cykeln. Den var nygammal och röd, en riktig liten retrocykel och han älskar den! Den är supersnabb! Och han är den absolut snabbaste av alla killar här i byn, om man får tro honom själv. Ingen annan kan trampa lika hårt, köra lika fort som han. Och det är just när jag lutar mig mot husväggen och mina ögon följer min lilla killes framfart på det röda fartundret som jag ser lyckan framför mig. Den lyser ur hans ögon!  

Han lutar sig framåt över styret, tar i ända från tårna när han trampar, och runt, runt åker han på asfalten. Ovanpå hans lilla sköra huvud är en vit hjälm nertryckt så att det svettiga håret nästan hänger i ögonen på honom, och hans kinder är lätt rosiga samtidigt som han ropar skrattande högt åt mig. 

-Se mamma, vad jag är snabb!! Vad roligt det är att cykla, jag kan inte sluta. Skrattet gurglar i hans hals och snön vräker ner på hans hjälm och han fortsätter åka runt, runt, och jag förmår inte säga något. Bara insuper synen av den här älskade lilla killen som är in i ett rejält lyckorus. Och jag inser att det är i stunden som lyckan är. Och jag blir nästan rörd till tårar. 

-Sista varvet nu, vännen, säger jag och ser när han närmar sig huset i en rasande fart, svänger in kring hörnet och sätter fötterna i marken. Tillsammans går vi in i hemmet, kastar av oss de blöta ytterkläderna och går och borstar tänderna. Dags att gå sova. 

-Är du lycklig? Är en fråga många frågar sig själv och andra, som om lyckan är själva målet med livet. Jag är helt nöjd med vad jag lyckats med här i livet och jag trivs med de relationer jag har till människorna i min närhet. Men lyckan – den kommer och går. Det betyder inte att jag är olycklig där emellan, inte alls. Jag bara lever livet. 

Men den här känslan jag såg i min killes ögon fick mig att minnas precis hur det var att känna sig sådär lycklig! Och jag ljuger inte när jag påstår att jag tror att det endast är barn som kan känna den där specifika känslan, eller åtminstone är de i majoritet.  

Världsliga bekymmer bekommer dem inte till lika stor del som oss vuxna. I deras värld existerar inte (förhoppningsvis) lika många orosmoment och bekymmer. Endast glädjen och nuet betyder något, och hur avundsvärt är inte det?! Den stora världen runt omkring är alltför svår att greppa för ett litet barn, och tack vare det ser man därför lyckan stråla större hos dem.  

Visst är jag lycklig, men jag saknar den där tiden när jag ingenting visste, när himlen var molnfri och det största bekymret bestod av hur jag skulle få ihopsamlat slantar till en glass, eller om någon skulle ha tid att komma och simma med mig.  

Lyckan är att vara barn. Och förhoppningsvis få ha en sån skön och trygg barndom att man lättare kan känna igen den där känslan och faktiskt erinra sig vad den innebar och minnas att man själv varit där en gång!  

Publicerad av kvinnanbakomfasaden

Positiv kvinna och trebarnsmamma, med stort intresse för människor, relationer och själva livet och dess med-och motgångar. Genuint frispråkig och rakt på sak, och ifrågasätter vår otroliga förmåga att ständigt sopa saker under mattan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

<span>%d</span> bloggare gillar detta: