Ömma underliv och potatismos

-Mammaaa..?! Ropade storebror.  

Jag försökte vara så tyst som möjligt, knep ihop mina ögon och andades så sakta jag bara kunde. Föga förvånande bultade det snart på toalettdörren. 

-Mammaaa..är du på toaletten? 

-JAAAA! Svarade jag med hög och uppgiven röst. Tittade ner mot den lilla fjuniga hjässan som jag stödde upp med min bleka arm. Han var söt och härlig som en solmogen mango. Samt tung som en elefantbebis om man frågade mina axlar och stackars armar. Jag borde ha varit mera tränad, tänkte jag. Mera beredd på vad det egentligen innebar att skaffa ett barn till. I och för sig hade jag aldrig bestämt mig. Det bara blev så. Och jag fattade aldrig hur det gick till. 

Rent praktiskt förstod jag ju hur barn kom till världen, men det kom ändå som en stor överraskning när pluset på stickan visade sig. Och det var då jag borde ha börjat ligga i hårdträning. Speciellt axelpartiet.  

Dock hade mina graviditeter hört till en av de jobbigare sorterna, i form av ett enda stort illamående från början till slut, samt en trötthet som får självaste dvärgen trötter att se oförskämt pigg ut. Så med det i åtanke var det inte konstigt att träningen uteblivit. Samtidigt även mina muskulösa armar.  

Resultatet hade blivit en morsa med ständigt spända muskler och trötta armar som denna dag satt på toaletten och kissade. Och ammade. Och samtidigt torkade handfatet med trasan eftersom städningen i huset låg efter ordentligt. Utanför dörren stod ett annat barn och ville in. 

-Kom ut mamma! 

Ack den ljuva nybliven-mamma-tiden. Ledig hela dagarna långa, timmar att fylla med massor av sysslor. Vilken semester! Suget hugger tag i mig varje gång jag ser en mamma ute på promenad med vagnen. Tänk vad härligt ändå! Tiden från förut sköljer över mig. 

Men fy tusan, tänker jag då sen. Vilken otroligt jobbig tid det ändå var. Alltid fast. Och aldrig ensam. Mitt i det djupa bebisträsket, där vardagen rullar på i ett ganska så jämt tempo.  

Redogörelserna för hur denna tid har varit skiljer sig åt en hel del, beroende på vem man frågar.  Ändå tror jag att de flesta är rätt så överens om att tiden är både härlig och minnesvärd, samt även en mycket intensiv och tröttsam tid när man knappt får tid till sig själv, utan är helt och hållet insvept i en enda stor kokong tillsammans med sin lilla bebis. 

Det är mycket jag saknar, mysiga minnen från förr som får mig att le och längta, såsom snutte-stunden med en svettig liten kropp intill min, där vi båda ligger på ett solvarmt överkast. Han med munnen tätt runt min bröstvårta. Jag i hormontrötta dimman i de sunkigaste vardagsbrallor man kunde finna i garderoben. 

Och känslan sen, all den kärlek de små krabaterna kunde ge trots att de saknade den verbala förmågan i den åldern. Värmen som väcktes i bröstet av det tandlösa leendet, eller skuttet i bröstet när man fick höra det första riktiga skrattet. Lukten av deras svettiga fjuniga skallar och beröringen av deras skrynkliga mjuka hud- vilken tid!! 

Tydligen har jag förträngt en hel del. Tiden med ömmande underliv och spända mjölkstockade bröst. Hormonsvettningarna och själva omställningen till att återigen anpassa vardagen och finnas till för någon annan än sig själv. Följt av bajsblöjorna och snorkråkorna. Klottet av storkoken och utsmetat potatismos på bord och stolar. Kräkset på varje plagg man äger och ensamtid på toaletten etc. 

Tiden är förbi nu, och trots att jag ibland kan sakna den är jag ändå otroligt tacksam över det jag har idag. Jag fattar inte hur man orkade?! Verkligen tog sig igenom det helskinnad liksom? Men det måste jag ha gjort, eftersom jag har tre härliga ungar och minnen som berör mig.  

Fast det är sant, jag kunde ha gjort tiden lättare. Inte satt ribban lika högt som jag gjorde. Men då hade det inte varit jag. 

Jag kunde ha skippat amningen. Och storkoket med den hemgjorda maten. Rutinerna med både sovtid och mattid. Jag borde ha kunnat kompromissa för att få det hela att löpa lite enklare. Men det gjorde jag inte, utan tänkte att jag ville det allra bästi-bästaste för mina barn och då kan man inte töja på reglerna! Inte alltför mycket… 

Man saknar ofta det man inte har, eller det som man har mist och på något underligt vis förskönar man ofta sina minnen. Det är som med grannens gräsmatta…hur i fridens dagar ses den alltid grönare? 

(Tycker ändå att min matta är rätt så skön, trots att den mest består av mossa och maskrosor.) 

Publicerad av kvinnanbakomfasaden

Positiv kvinna och trebarnsmamma, med stort intresse för människor, relationer och själva livet och dess med-och motgångar. Genuint frispråkig och rakt på sak, och ifrågasätter vår otroliga förmåga att ständigt sopa saker under mattan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: