A new beginning

SMACK! Smack, smack, smack! Fyra smällar efter varandra. Eller var det fler? Minnet sviker eller så har jag förträngt hur ont de gjorde men oavsett vilket, var de flera stycken. 

I början försökte jag värja mig, duckade rejält när jag såg dem komma, men hur vig och stark jag än anser mig vara finns det saker som är så övermäktiga att de får vem som helst på fall. Och tro mig, jag försökte verkligen! Smällarna hela familjen fick ta gjorde att vi tidvis förlorade greppet trots att vi försökte allt vad vi kunde. Att hoppas och tro att allt skulle ordna sig.  

Vissa smällar var direkt menade åt min älskade, och när jag såg honom falla tog jag emot honom, drog honom i armarna och baxade upp hans läckra stjärt i upprätt läge. 

Ta ingen skit! Det här klarar du, sade jag med bestämd röst. Du är stark, upprepade jag när han svängt sig om och såg på mig med besvikelse och sorg i ögonen. Min blick veknade, skiftade om till ömhet. 

-Jag älskar dig, sade jag sen. Tittade uppriktigt på honom och lade mina armar kring hans midja och kramade honom med all min kraft. Ville överösa honom med all styrka jag hade i mitt hjärta. Nästa smäll var det jag som fick ta. 

Turvis stöttade vi varandra genom det jobbiga året 2019. Uppriktigt sagt var det något av de jobbigaste månaderna jag och min familj hittills varit med om. Hela vårt känsloregister gicks igenom; besvikelse, lättnad, skuld och längtan, ja allt från en stark kärlek till en obeskrivbar ilska. Det var ett år kantat av missförstånd, svek, bitterhet och säkerligen var där också en viss dumhet inblandad. En oförmåga att se saker ur andras perspektiv. 

Ändå tog vi oss igenom det. Grät mängder av tårar, övertänkte situationer och ibland kom det dagar så vi slöt oss inom oss själva, drog oss ifrån varandra för att få klarhet i våra tankar och känslor, för att en tid senare stämma upp med varandra, se var någonstans vi befann oss. Men vi överlevde. För vår relation har alltid byggt på kommunikation och jag vill även tro att min förmåga att känna till vårt mänskliga beteende också hade en viss betydelse här. Jag vet inte. 

Ett år har passerat och nu har äntligen dammet efter striden lagt sig. Efter att ha flyttat fyra gånger med vår fem-personers familj samt hund, katt och fåglar har vi äntligen hittat hem. Funnit vår slutdestination, rotat våra bopålar och sjunkit ner i varsin fåtölj.  

Men tröttheten som kom efteråt var helt ofattbar. Däckade oss båda eftersom vi kämpat så hårt för att orka ta oss vidare, orkat hålla modet och humöret uppe för barnens skull. När vi satt oss ner i de sköna fåtöljerna kastade vi upp våra fötter, ett flera-kilos tyngdtäcke sattes på våra kroppar, tryckte oss djupare ner och fick sömnen att locka mer än något annat. Att slänga alla känslor som späckat oss fulla och äntligen få andas ut.  

Dock blir vi alltid påminda, det är inget vi slipper ifrån. Alla människor försvinner inte. Deras ord och tankar virvlar ännu omkring i universum och ibland kommer något litet dammkorn inseglandes i vårt hus och orsaker smärre tumult i våra hjärtan. Och ilskan och avskyn som åtminstone till viss del ännu lever kvar i mig går nog inte helt att få bort, men jag har valt att försöka ge den så lite utrymme som möjligt. Annars förtärs jag. 

Av respekt till mina nära så kan jag inte förtälja hela historien men ville bara uppmärksamma på att vi alla går igenom olika tunga perioder i våra liv, får ta smällar som vi inte förtjänar och ibland även sjunka så djupt att vi inte tror oss kunna resa oss, men att vi ändå alltid överlever.  

Svårigheter stärker oss. Visar våra mänskliga styrkor och svagheter, och prövar verkligen våra närmaste. Lär oss om varandra och om hur vi ibland inte alla gånger kan styra över andra människors öden och livsval. Vi har bara ett liv, och det gäller att kunna ha styrkan att verkligen leva det som man vill. Oavsett andra människors åsikter och viljor.  

Så vi började om, fast ändå inte. Själva grunden så behöll vi, tog endast och skapade om bitar och delar som inte förut passat in så väl. Och likt alla andra människor fortsätter vi bygga, dag för dag. Och förstås har det underlättat av att ha en byggjobbare till sambo, det kan inte förnekas. Så tacksam för denna nystart! 

Publicerad av kvinnanbakomfasaden

Positiv kvinna och trebarnsmamma, med stort intresse för människor, relationer och själva livet och dess med-och motgångar. Genuint frispråkig och rakt på sak, och ifrågasätter vår otroliga förmåga att ständigt sopa saker under mattan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: