Ett fjäderfä som fick mig att dregla…

NEJ, vi hade verkligen inte ringt storken! Tro mig, vi hade avslutat vårt sk samarbete med honom för flera år sen, och lovat oss själva att aldrig mera kalla på honom.  

-Thanks, adjöss, goodbye, hejdå! Hade vi sagt, tackat för oss och sett honom flyga iväg. Så jag blev faktiskt rejält överraskad när han plötsligt och utan förvarning landade med en duns på vårt tak. Han hade nästan till och med sönder skorstenen, den förbenade kråkan! 

I flera år har jag suttit på bakgården och lyckosamt sett upp i skyn och inte minsta lilla fågel synts till, tills jag nyligen för ett par veckor sen fick se något misstänkt likt en stork komma flygande. Hela jag stelnade till av skräck, och till min fasa såg jag hur den började cirkla ovanför vårt hus, precis som om den letade efter något?! Hastigt hade jag sökt skydd bakom stolen och snabbt smitit in genom dörren. HA! Trodde att jag liksom sluppit undan… 

Någon vecka senare kom symptomen. Och i sin vanliga ordning förnekade jag dem alla, avvisade dem rationellt samt gav dem helt naturliga förklaringar. svårt är det inte när det kommer till kritan, speciellt inte om man är livrädd för något. 

För-klimakteriet minsann, konstaterade jag till slut efter att ha känt mig både trött och förstoppad, samtidigt som brösten ömmade och ändrade form. Nästäppan, svullenheten och den uteblivna mensen- självklart var det en föraning om att klimakteriet närmade sig med storm, javisst?! 

Sen kom tanken till mig. Bilden av den svävande storken där högt upp i himlen…och för säkerhetsskull måste man ju vara säker. Det krävdes två stycken graviditetstest för att övertyga mig och att det verkligen var sant! Då kom känslorna: rädslan, ångesten och en liten droppe glädje. Fy sjutton, var min första tanke, hur överlever jag detta??!! Jädrans fjäderfä alltså! 

Med loj och en aning förvånad min svarade min sambo senare på dagen: 

-Tjaa, men det klarar vi, som vi klarat allt annat älskling.  

Jag sjönk djupt in i hans famn, sökte desperat styrkan någonstans ifrån. För djupt inom mig vet jag: jag avskyr att vara gravid! 

Jag älskar barn, och själva förlossningen är ju ett mirakel, ingen tvekan om den saken, men att bädda in sig i ett vakum i 9 månader känns bara…ångestfullt och jobbigt. 

Drog mig genast till minnes mina tre andra mardrömsgraviditeter där jag kräkts flera månader, inte endast det “lätta” illamående som flertalet omtalade kvinnor har, utan istället en lindrig variant av Hypernemesis.  

De första 12 veckorna har jag gått omkring med ett konstant illamående, kräkts och hulkat om vartannat. Rödögd, blek och frusen ser jag allvarligt sjuk ut och försöker jag promenera känns varje steg segt och tung. Flertalet gånger har jag hunnit börjat gråta innan jag kommit hem eftersom kroppen varit så slut att jag bara önskat få lägga mig ner i närmsta dike. Jag har känt mig höggravid redan från början!   

Doften av mat, synen av mat, tanken på mat har fått mig att spy, och ännu i vecka 13 hade jag svårt att handla i affären. Vågade inte se mig omkring så mycket utan skyndade mig förbi hyllorna om jag var hungrig, för illamåendet hotade att spränga min atmosfär och jag ville inget hellre än att äta trots att jag inte kunde. De första veckorna finns det inget i hela världen som jag skulle kunna tänka mig äta, ingenting att njuta av! Inga dofter lockar mig, trots att jag kan drömma om potatismos och köttbullar om nätterna. 

Det absolut jobbigaste med ett extremt och konstant illamående är att det tar över ALLT i livet. Hela omvärlden slutar existera och all min tid och mina tankar går ut på att överleva. Att vänta på att det blir natt så att man är EN dag närmare slutet på denna pärs. Och det gör att man förlorar sig helt mentalt och en lätt depression ger sig tillkänna.  

Ska jag vara glad och tacksam för att jag mår så här uruselt? Borde jag sprudla av glädje? Javisst, det är inte alla som har förmågan att få barn, så visst är jag glad. Men man har liksom svårt att se den där glädjen just då, och där. Jag ser bara toalettstolen. 

Sen har vi ju förstås det absolut värsta, (om man frågar min sambo): salivutsöndringen! Med tredje barnet kom det plötsligt från en klar himmel, DREGLET! Saliven samlas i munnen, nästan rinner utan att jag kan stoppa det, och det finns inget som kan förmå mig att svälja det!! Då spyr jag! Så likt en hamster spar jag det så länge jag kan, för att genast jag har möjlighet kan få ut det.  

Spottkopparna belägrar vårt hem för tillfället, och även bilen är full med salivfulla muggar. Min sambo rynkar näsan och svär i nästa sekund när han i misstag välter ut ett glas med saliv i köket. ( och jag kan inte låta bli att hånle eftersom jag tycker att han gott kan lida lite han också…) 

Har läst om detta fenomen på nätet eftersom jag trodde att det var jag som var konstig, men tydligen är salivutsöndringen även något hormonellt och borde sluta om ett par veckor. Min sambo påstår samma sak när jag är helt uppgiven. Själv har jag förträngt en hel del minsann, eftersom när vi jämför våra minne från tidigare graviditeter så har vi helt andra upplevelser. Tydligen torde jag ha några härliga veckor mellan vecka 20 och 30, så det är något jag går och väntar på för tillfället. Och jag hoppas verkligen att min sambo har bättre minne än jag själv. 

Efter vecka 30 vet ju alla som väntat vad som händer, sakta men säkert smyger sig fler och fler vedermödor sig på, hugger klorna i en bakifrån. Foglossningen, sammandragningarna, ryggvärken, sömnlösa nätter och sjuka höfter. Sen mot slutet är det dunkelidunk mot underlivet dagligen, som ett litet varningstecken på att det snart är någon som vill börja komma ut. Då vaggar man fram, får knappt rakat benen och benämningen mammut få en helt annan innebörd. 

Nu behöver ju självfallet inte alla ha upplevt sina graviditeter på liknande vis, för jag vet att även solskensmödrarna existerar. De som har lätta sköna graviditeter med endast en lätt viktuppgång och kulan på magen som enda bevis på att de väntar. Samt “gravidglowet” som lyser upp deras ansikte och ger deras kinder en hälsosam lyster! 

Den som lidit av hypernemesis VET att det inte finns något som helst “gravidglow” förrän bebisen är ute. Att det liksom kommer efteråt 😊 

Så till alla er väntande mödrar som tar er igenom något som ni upplever som en jobbig graviditet – ära vare med er! Solskensmödrarna må skina sig igenom nio månader på en rullbräda av guld, medans vi mammutar kämpar dagligen steg för steg. Det lilla fröet är allt värt att vänta på, det vet jag! Så till ni som samlat ert losk i kinderna, somnat ståendes på jobbet eller köpt megapack med trosor(-just in case of emergency) att ständigt ha med sig överallt – you will make it!!! 

Och….jag har ändå en liten förhoppning denna gång. Att jag liksom nu, vid den ringa åldern 39 kanske har mindre hormoner i omlopp så att jag därför kanske slipper illamåendet tidigare än förut! Så kanske även jag får uppleva känslan av att stråla lite som väntande kvinna?! 

Den tanken ger mig hopp.  

Publicerad av kvinnanbakomfasaden

Positiv kvinna och trebarnsmamma, med stort intresse för människor, relationer och själva livet och dess med-och motgångar. Genuint frispråkig och rakt på sak, och ifrågasätter vår otroliga förmåga att ständigt sopa saker under mattan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: