Utvalt

Det var en gång…

Det måste finnas en häxa.  

Annars blir det ingen spännande saga, inga intriger, bråk eller uppbrott i vardagen som får en att vänta andlöst på fortsättningen. Då resulterar det i en lång saga med rätt så tråkigt innehåll som får en att undra om det överhuvudtaget kan kallas saga alls?! Jodå, det måste finnas en häxa. Vad voro hushållen utan dessa elaka varelser?  

Nu talar jag inte om häxor i ordets rätta bemärkelser, ifall du nu av någon anledning skapat bilden av en häxa med långa klor, krokig näsa och ett smutsigt förkläde. Nejdå! Jag snackar om vardagens häxor som existerar där man minst anar det… 

Ofta har hon ett rätt så alldagligt utseende, det är bara skärpan i rösten och hennes utmärkande sätt att nästan varje dag häva ur sig elakheter, ge uppläxningar och förmaningar till de övriga som bor i pepparkakshuset. 

-Ta upp kläderna efter dig, slarver!!  

-Varför ligger kalsongerna bredvid smutskorgen?! 

-Varför har ingen knytit ihop roskisen?! 

-Städa era rum eller så slänger jag alla era leksaker… 

Häxans ton är bitsk. Arg är hon också, ofta åtminstone en stund varje dag. Härskar i huset och domderar till höger och vänster. Förra veckan tog hon diverse plick och plock från bord och golv, slängde allt i en stor sopsäck och drog genom huset som en virvelvind samtidigt som hon fräste som en katt. 

-Häng upp efter dig! Vem har glömt kvar faten på bordet? Slashasar!! 

Hon suckar och stönar tidvis, muttrar små elaka ord för sig själv på toaletten, ger små gliringar till den som råkar komma förbi vid fel tillfälle, ingen slipper undan. 

Barnen får sig sina avhyvlingar och man ska inte tro att pappan i gården har det lätt han heller. Även han får sin beskärda del av häxans förbannelse. Sköter man inte sin del får man uthärda straffet.   

Straffet?  

Lyssnar man på häxan kan man tro att det innebär att man blir utan sin pepparkaka, dvs godis på lördagskvällen, vilket är något av häxans favorithot….samtidigt som häxan skäms något innerligt för detta oproportionellt löjliga hot åker det ut ur hennes mun innan hon hinner hejda sig. 

Som om detta hotet någon gång i tiderna har hjälpt ungar att hålla ordning och reda i sina rum? Som om det ens skulle ha verkställts?! Häxan ser Jesper Juul och övriga pedagoger hytta med fingrarna åt henne. Men liknande hot/mutor har hon själv hört som barn och vissa saker är inte att förringa! Man måste ju föra traditioner vidare, va? 

“-Ät upp din mat, tänk på Afrika-barnen”, var något hon själv fick höra som barn. Dock har denna häxa aldrig anammat detta uttalande åt sina barn, troligtvis eftersom ingen normal unge idag vet vem Afrika-barnen är eftersom de inte är hetstoff längre. Dagens ungar är mer up-to-date vad det gäller corona framom fattigdomen i u-länderna. Afrika-barnen är bortglömda tyvärr, därav är detta hot helt verkningslöst…det VET häxan. 

Detta var inte vad hon bad om!! Hon räckte aldrig upp handen när regissören till denna teater frågade vem som ville agera häxa i denna Hans-och Greta filmatisering!! Ändå finner hon sig där. Axlar sin roll galant, till och med hennes röst verkar vara född till detta liv på scenen. Tidvis gnällig, tidvis sur och knarrig. PERFEKT! 

Hon är bara så innerligt trött på att alltid vara tvungen att spela den elaka häxan!  

Men…vad vore en saga utan en häxa? Hur skulle då pepparkakshuset se ut? Ifall de övriga inneboende skulle ta hand om det, och inte ha någon häxa som ständigt vakar över deras minsta steg, påminner dem om deras slarv och ser till så att de gör sina läxor, borstar sina tänder och kommer ihåg sina tider?!! 

Då skulle kanske det inte vara mycket kvar av huset? Troligtvis skulle pepparkakorna vid det här laget vara uppätna. Glasyren skulle ha mist sin lyster, stora bitar av huset vore bortgnagda och jag skulle inte våga kika in genom fönstret ens! Nejdå, det måste finnas en häxa. Annars blir det ingen saga. 

Utvalt

Ett fjäderfä som fick mig att dregla…

NEJ, vi hade verkligen inte ringt storken! Tro mig, vi hade avslutat vårt sk samarbete med honom för flera år sen, och lovat oss själva att aldrig mera kalla på honom.  

-Thanks, adjöss, goodbye, hejdå! Hade vi sagt, tackat för oss och sett honom flyga iväg. Så jag blev faktiskt rejält överraskad när han plötsligt och utan förvarning landade med en duns på vårt tak. Han hade nästan till och med sönder skorstenen, den förbenade kråkan! 

I flera år har jag suttit på bakgården och lyckosamt sett upp i skyn och inte minsta lilla fågel synts till, tills jag nyligen för ett par veckor sen fick se något misstänkt likt en stork komma flygande. Hela jag stelnade till av skräck, och till min fasa såg jag hur den började cirkla ovanför vårt hus, precis som om den letade efter något?! Hastigt hade jag sökt skydd bakom stolen och snabbt smitit in genom dörren. HA! Trodde att jag liksom sluppit undan… 

Någon vecka senare kom symptomen. Och i sin vanliga ordning förnekade jag dem alla, avvisade dem rationellt samt gav dem helt naturliga förklaringar. svårt är det inte när det kommer till kritan, speciellt inte om man är livrädd för något. 

För-klimakteriet minsann, konstaterade jag till slut efter att ha känt mig både trött och förstoppad, samtidigt som brösten ömmade och ändrade form. Nästäppan, svullenheten och den uteblivna mensen- självklart var det en föraning om att klimakteriet närmade sig med storm, javisst?! 

Sen kom tanken till mig. Bilden av den svävande storken där högt upp i himlen…och för säkerhetsskull måste man ju vara säker. Det krävdes två stycken graviditetstest för att övertyga mig och att det verkligen var sant! Då kom känslorna: rädslan, ångesten och en liten droppe glädje. Fy sjutton, var min första tanke, hur överlever jag detta??!! Jädrans fjäderfä alltså! 

Med loj och en aning förvånad min svarade min sambo senare på dagen: 

-Tjaa, men det klarar vi, som vi klarat allt annat älskling.  

Jag sjönk djupt in i hans famn, sökte desperat styrkan någonstans ifrån. För djupt inom mig vet jag: jag avskyr att vara gravid! 

Jag älskar barn, och själva förlossningen är ju ett mirakel, ingen tvekan om den saken, men att bädda in sig i ett vakum i 9 månader känns bara…ångestfullt och jobbigt. 

Drog mig genast till minnes mina tre andra mardrömsgraviditeter där jag kräkts flera månader, inte endast det “lätta” illamående som flertalet omtalade kvinnor har, utan istället en lindrig variant av Hypernemesis.  

De första 12 veckorna har jag gått omkring med ett konstant illamående, kräkts och hulkat om vartannat. Rödögd, blek och frusen ser jag allvarligt sjuk ut och försöker jag promenera känns varje steg segt och tung. Flertalet gånger har jag hunnit börjat gråta innan jag kommit hem eftersom kroppen varit så slut att jag bara önskat få lägga mig ner i närmsta dike. Jag har känt mig höggravid redan från början!   

Doften av mat, synen av mat, tanken på mat har fått mig att spy, och ännu i vecka 13 hade jag svårt att handla i affären. Vågade inte se mig omkring så mycket utan skyndade mig förbi hyllorna om jag var hungrig, för illamåendet hotade att spränga min atmosfär och jag ville inget hellre än att äta trots att jag inte kunde. De första veckorna finns det inget i hela världen som jag skulle kunna tänka mig äta, ingenting att njuta av! Inga dofter lockar mig, trots att jag kan drömma om potatismos och köttbullar om nätterna. 

Det absolut jobbigaste med ett extremt och konstant illamående är att det tar över ALLT i livet. Hela omvärlden slutar existera och all min tid och mina tankar går ut på att överleva. Att vänta på att det blir natt så att man är EN dag närmare slutet på denna pärs. Och det gör att man förlorar sig helt mentalt och en lätt depression ger sig tillkänna.  

Ska jag vara glad och tacksam för att jag mår så här uruselt? Borde jag sprudla av glädje? Javisst, det är inte alla som har förmågan att få barn, så visst är jag glad. Men man har liksom svårt att se den där glädjen just då, och där. Jag ser bara toalettstolen. 

Sen har vi ju förstås det absolut värsta, (om man frågar min sambo): salivutsöndringen! Med tredje barnet kom det plötsligt från en klar himmel, DREGLET! Saliven samlas i munnen, nästan rinner utan att jag kan stoppa det, och det finns inget som kan förmå mig att svälja det!! Då spyr jag! Så likt en hamster spar jag det så länge jag kan, för att genast jag har möjlighet kan få ut det.  

Spottkopparna belägrar vårt hem för tillfället, och även bilen är full med salivfulla muggar. Min sambo rynkar näsan och svär i nästa sekund när han i misstag välter ut ett glas med saliv i köket. ( och jag kan inte låta bli att hånle eftersom jag tycker att han gott kan lida lite han också…) 

Har läst om detta fenomen på nätet eftersom jag trodde att det var jag som var konstig, men tydligen är salivutsöndringen även något hormonellt och borde sluta om ett par veckor. Min sambo påstår samma sak när jag är helt uppgiven. Själv har jag förträngt en hel del minsann, eftersom när vi jämför våra minne från tidigare graviditeter så har vi helt andra upplevelser. Tydligen torde jag ha några härliga veckor mellan vecka 20 och 30, så det är något jag går och väntar på för tillfället. Och jag hoppas verkligen att min sambo har bättre minne än jag själv. 

Efter vecka 30 vet ju alla som väntat vad som händer, sakta men säkert smyger sig fler och fler vedermödor sig på, hugger klorna i en bakifrån. Foglossningen, sammandragningarna, ryggvärken, sömnlösa nätter och sjuka höfter. Sen mot slutet är det dunkelidunk mot underlivet dagligen, som ett litet varningstecken på att det snart är någon som vill börja komma ut. Då vaggar man fram, får knappt rakat benen och benämningen mammut få en helt annan innebörd. 

Nu behöver ju självfallet inte alla ha upplevt sina graviditeter på liknande vis, för jag vet att även solskensmödrarna existerar. De som har lätta sköna graviditeter med endast en lätt viktuppgång och kulan på magen som enda bevis på att de väntar. Samt “gravidglowet” som lyser upp deras ansikte och ger deras kinder en hälsosam lyster! 

Den som lidit av hypernemesis VET att det inte finns något som helst “gravidglow” förrän bebisen är ute. Att det liksom kommer efteråt 😊 

Så till alla er väntande mödrar som tar er igenom något som ni upplever som en jobbig graviditet – ära vare med er! Solskensmödrarna må skina sig igenom nio månader på en rullbräda av guld, medans vi mammutar kämpar dagligen steg för steg. Det lilla fröet är allt värt att vänta på, det vet jag! Så till ni som samlat ert losk i kinderna, somnat ståendes på jobbet eller köpt megapack med trosor(-just in case of emergency) att ständigt ha med sig överallt – you will make it!!! 

Och….jag har ändå en liten förhoppning denna gång. Att jag liksom nu, vid den ringa åldern 39 kanske har mindre hormoner i omlopp så att jag därför kanske slipper illamåendet tidigare än förut! Så kanske även jag får uppleva känslan av att stråla lite som väntande kvinna?! 

Den tanken ger mig hopp.  

Utvalt

A new beginning

SMACK! Smack, smack, smack! Fyra smällar efter varandra. Eller var det fler? Minnet sviker eller så har jag förträngt hur ont de gjorde men oavsett vilket, var de flera stycken. 

I början försökte jag värja mig, duckade rejält när jag såg dem komma, men hur vig och stark jag än anser mig vara finns det saker som är så övermäktiga att de får vem som helst på fall. Och tro mig, jag försökte verkligen! Smällarna hela familjen fick ta gjorde att vi tidvis förlorade greppet trots att vi försökte allt vad vi kunde. Att hoppas och tro att allt skulle ordna sig.  

Vissa smällar var direkt menade åt min älskade, och när jag såg honom falla tog jag emot honom, drog honom i armarna och baxade upp hans läckra stjärt i upprätt läge. 

Ta ingen skit! Det här klarar du, sade jag med bestämd röst. Du är stark, upprepade jag när han svängt sig om och såg på mig med besvikelse och sorg i ögonen. Min blick veknade, skiftade om till ömhet. 

-Jag älskar dig, sade jag sen. Tittade uppriktigt på honom och lade mina armar kring hans midja och kramade honom med all min kraft. Ville överösa honom med all styrka jag hade i mitt hjärta. Nästa smäll var det jag som fick ta. 

Turvis stöttade vi varandra genom det jobbiga året 2019. Uppriktigt sagt var det något av de jobbigaste månaderna jag och min familj hittills varit med om. Hela vårt känsloregister gicks igenom; besvikelse, lättnad, skuld och längtan, ja allt från en stark kärlek till en obeskrivbar ilska. Det var ett år kantat av missförstånd, svek, bitterhet och säkerligen var där också en viss dumhet inblandad. En oförmåga att se saker ur andras perspektiv. 

Ändå tog vi oss igenom det. Grät mängder av tårar, övertänkte situationer och ibland kom det dagar så vi slöt oss inom oss själva, drog oss ifrån varandra för att få klarhet i våra tankar och känslor, för att en tid senare stämma upp med varandra, se var någonstans vi befann oss. Men vi överlevde. För vår relation har alltid byggt på kommunikation och jag vill även tro att min förmåga att känna till vårt mänskliga beteende också hade en viss betydelse här. Jag vet inte. 

Ett år har passerat och nu har äntligen dammet efter striden lagt sig. Efter att ha flyttat fyra gånger med vår fem-personers familj samt hund, katt och fåglar har vi äntligen hittat hem. Funnit vår slutdestination, rotat våra bopålar och sjunkit ner i varsin fåtölj.  

Men tröttheten som kom efteråt var helt ofattbar. Däckade oss båda eftersom vi kämpat så hårt för att orka ta oss vidare, orkat hålla modet och humöret uppe för barnens skull. När vi satt oss ner i de sköna fåtöljerna kastade vi upp våra fötter, ett flera-kilos tyngdtäcke sattes på våra kroppar, tryckte oss djupare ner och fick sömnen att locka mer än något annat. Att slänga alla känslor som späckat oss fulla och äntligen få andas ut.  

Dock blir vi alltid påminda, det är inget vi slipper ifrån. Alla människor försvinner inte. Deras ord och tankar virvlar ännu omkring i universum och ibland kommer något litet dammkorn inseglandes i vårt hus och orsaker smärre tumult i våra hjärtan. Och ilskan och avskyn som åtminstone till viss del ännu lever kvar i mig går nog inte helt att få bort, men jag har valt att försöka ge den så lite utrymme som möjligt. Annars förtärs jag. 

Av respekt till mina nära så kan jag inte förtälja hela historien men ville bara uppmärksamma på att vi alla går igenom olika tunga perioder i våra liv, får ta smällar som vi inte förtjänar och ibland även sjunka så djupt att vi inte tror oss kunna resa oss, men att vi ändå alltid överlever.  

Svårigheter stärker oss. Visar våra mänskliga styrkor och svagheter, och prövar verkligen våra närmaste. Lär oss om varandra och om hur vi ibland inte alla gånger kan styra över andra människors öden och livsval. Vi har bara ett liv, och det gäller att kunna ha styrkan att verkligen leva det som man vill. Oavsett andra människors åsikter och viljor.  

Så vi började om, fast ändå inte. Själva grunden så behöll vi, tog endast och skapade om bitar och delar som inte förut passat in så väl. Och likt alla andra människor fortsätter vi bygga, dag för dag. Och förstås har det underlättat av att ha en byggjobbare till sambo, det kan inte förnekas. Så tacksam för denna nystart! 

Utvalt

Ömma underliv och potatismos

-Mammaaa..?! Ropade storebror.  

Jag försökte vara så tyst som möjligt, knep ihop mina ögon och andades så sakta jag bara kunde. Föga förvånande bultade det snart på toalettdörren. 

-Mammaaa..är du på toaletten? 

-JAAAA! Svarade jag med hög och uppgiven röst. Tittade ner mot den lilla fjuniga hjässan som jag stödde upp med min bleka arm. Han var söt och härlig som en solmogen mango. Samt tung som en elefantbebis om man frågade mina axlar och stackars armar. Jag borde ha varit mera tränad, tänkte jag. Mera beredd på vad det egentligen innebar att skaffa ett barn till. I och för sig hade jag aldrig bestämt mig. Det bara blev så. Och jag fattade aldrig hur det gick till. 

Rent praktiskt förstod jag ju hur barn kom till världen, men det kom ändå som en stor överraskning när pluset på stickan visade sig. Och det var då jag borde ha börjat ligga i hårdträning. Speciellt axelpartiet.  

Dock hade mina graviditeter hört till en av de jobbigare sorterna, i form av ett enda stort illamående från början till slut, samt en trötthet som får självaste dvärgen trötter att se oförskämt pigg ut. Så med det i åtanke var det inte konstigt att träningen uteblivit. Samtidigt även mina muskulösa armar.  

Resultatet hade blivit en morsa med ständigt spända muskler och trötta armar som denna dag satt på toaletten och kissade. Och ammade. Och samtidigt torkade handfatet med trasan eftersom städningen i huset låg efter ordentligt. Utanför dörren stod ett annat barn och ville in. 

-Kom ut mamma! 

Ack den ljuva nybliven-mamma-tiden. Ledig hela dagarna långa, timmar att fylla med massor av sysslor. Vilken semester! Suget hugger tag i mig varje gång jag ser en mamma ute på promenad med vagnen. Tänk vad härligt ändå! Tiden från förut sköljer över mig. 

Men fy tusan, tänker jag då sen. Vilken otroligt jobbig tid det ändå var. Alltid fast. Och aldrig ensam. Mitt i det djupa bebisträsket, där vardagen rullar på i ett ganska så jämt tempo.  

Redogörelserna för hur denna tid har varit skiljer sig åt en hel del, beroende på vem man frågar.  Ändå tror jag att de flesta är rätt så överens om att tiden är både härlig och minnesvärd, samt även en mycket intensiv och tröttsam tid när man knappt får tid till sig själv, utan är helt och hållet insvept i en enda stor kokong tillsammans med sin lilla bebis. 

Det är mycket jag saknar, mysiga minnen från förr som får mig att le och längta, såsom snutte-stunden med en svettig liten kropp intill min, där vi båda ligger på ett solvarmt överkast. Han med munnen tätt runt min bröstvårta. Jag i hormontrötta dimman i de sunkigaste vardagsbrallor man kunde finna i garderoben. 

Och känslan sen, all den kärlek de små krabaterna kunde ge trots att de saknade den verbala förmågan i den åldern. Värmen som väcktes i bröstet av det tandlösa leendet, eller skuttet i bröstet när man fick höra det första riktiga skrattet. Lukten av deras svettiga fjuniga skallar och beröringen av deras skrynkliga mjuka hud- vilken tid!! 

Tydligen har jag förträngt en hel del. Tiden med ömmande underliv och spända mjölkstockade bröst. Hormonsvettningarna och själva omställningen till att återigen anpassa vardagen och finnas till för någon annan än sig själv. Följt av bajsblöjorna och snorkråkorna. Klottet av storkoken och utsmetat potatismos på bord och stolar. Kräkset på varje plagg man äger och ensamtid på toaletten etc. 

Tiden är förbi nu, och trots att jag ibland kan sakna den är jag ändå otroligt tacksam över det jag har idag. Jag fattar inte hur man orkade?! Verkligen tog sig igenom det helskinnad liksom? Men det måste jag ha gjort, eftersom jag har tre härliga ungar och minnen som berör mig.  

Fast det är sant, jag kunde ha gjort tiden lättare. Inte satt ribban lika högt som jag gjorde. Men då hade det inte varit jag. 

Jag kunde ha skippat amningen. Och storkoket med den hemgjorda maten. Rutinerna med både sovtid och mattid. Jag borde ha kunnat kompromissa för att få det hela att löpa lite enklare. Men det gjorde jag inte, utan tänkte att jag ville det allra bästi-bästaste för mina barn och då kan man inte töja på reglerna! Inte alltför mycket… 

Man saknar ofta det man inte har, eller det som man har mist och på något underligt vis förskönar man ofta sina minnen. Det är som med grannens gräsmatta…hur i fridens dagar ses den alltid grönare? 

(Tycker ändå att min matta är rätt så skön, trots att den mest består av mossa och maskrosor.) 

Utvalt

Sommaren är kort….

Jag ville försvinna, det erkänner jag. Ett litet tag hade jag tänkt, men det lilla taget blev ett större tag och ju längre bort jag kom från det sociala, desto skönare blev tillvaron. Visst var jag in och tjuvkikade såväl instagram som facebook, men bloggen lämnade helt. Nästan allt skrivande lades på is. Jag behövde tid till mig själv. 

Fast ju längre man är bort från något desto jobbigare blir det att återvända, det är oundvikligen något ångestladdat över situationen, som att man på något vis verkligen måste bevisa något när man sen väljer att visa sig. Verkligen överträffa sig själv nu alltså!! 

Framför mig ser jag den där dörren man går in genom när man sticker, där en massa rök bolmar ut, ( ni minns väl “småstjärnorna” som gick på tv4 förut??!) sen vänder man sig om mot publiken, vinkar lite leende innan man tar steget in. När man en stund efteråt kommer ut är man någon helt ANNAN!  Snyggare, bättre, ja helt perfekt! Sen går man fram på scenen och utför värsta braksuccen. Lite så. 

Så jag valde hela tiden att skjuta upp mitt skrivande, samt en del andra viktiga grejer som jag verkligen brinner för. Men jag tror man behöver pausa ibland. Och liksom Ledin anser jag att sommaren är kort, så jag tar för mig allt vad jag kan och är tokärlig med mig själv. 

-Vad vill du egentligen, måste jag fråga mig själv? Tankarna snurrar kring känslornas nerviga trådar och försöker klura ut ett vettigt och sanningsenligt svar. 

Så jag väljer de allra viktigaste sakerna som gör mig glad i själen och sakar de ting som göder andra delar av mig själv. Saker som kan vänta. 

Jag har cyklat i sommarregn och löpt i skogen. Samt vandrat längs stränder och klippor och lekt med mina barn. Doppat mig i havet, badat bastu och spelat spel. Umgåtts med vänner och druckit cider som också hör sommaren till. Att jag inte alls hunnit hälften av vad jag planerat gör det samma, jag har ändå upplevt det bästa av sommarn, vilket gör att jag snart är redo att återvända igen. 

Av all världens blommor har jag valt att vattna mina egna i sommar, de som jag planterat i mitt hjärta och som ständigt behöver näring för att växa. De blommor som jag aldrig vill se sloka eller dö, utan alltid kunna förgylla mitt liv med deras vackra färger och doft. Min familj. De är viktiga för mig, liksom min egen lilla blomma som jag ofta förbiser.  

Så jag tycker gott jag kunde lägga en del saker på is ett tag, för det är ofta då, mitt i pausen någonstans som jag tankar kreativitet som senare under året flödar hejvilt. Åtminstone tror jag att det är så. 

Utvalt

Kärlekens tomma bägare

Kan kärleken ta slut? Många hävdar att den inte kan det, tro mig, jag har läst otaliga mängder bloggar och böcker där författaren/administratören hävdar att vi har ett enormt lager kärlek inom oss, som aldrig sinar. Att man på något sätt kan tro att ska ta slut, men att hjärtat innehåller så mycket att man alltid kan fortsätta ge av sin värdefulla gåva. Jag håller inte med. 

Åtminstone inte helt, kanske till en viss del. Frågan jag ibland ställer mig är, ifall de som hävdar att det faktiskt förhåller sig så, någonsin varit med om något alls här i livet? Att de liksom inte fattat att kärlek i vissa fall endast kan existera till en viss gräns? Eller att den helt och fullt existerar men inte kan ges vidare. Ja, vad händer när man upplever att kärleken faktiskt tagit slut? Eller var det energin som tog slut? Eller ännu värre, viljan att ge kärlek som gick till ända? Jag vet inte. 

Någonting hände. Men jag vet inte var ( kanske någonstans i hjärteroten eller den svekfulla och ondskefulla hjärnan?) och jag kan inte säga exakt när, endast gissa mig till vissa händelser som jag skarpt misstänker kan ha med saken att göra…för kärleken tog slut någonstans på vägen i mitt liv. Var det på den långa rakan eller i någon av de tvära svängarna? Kanske när jag i misstag vandrade in på något sidospår i mitt liv och gick rakt in i trollets vidöppna käftar och sen aldrig fann vägen tillbaka. I sånt fall undrar jag ifall jag lämnade kvar där eller om jag hittade tillbaka till själva huvudvägen men lämnade kvar mitt hjärta åt självaste trollefar, och det är just därför som jag upplever mig sakna något otroligt viktigt?! 

Jag tror att alla människor har varsitt stort glas från födseln. Ett glas fullt med saft. Röd syrlig rabarbersaft full med ångande kärlek, gjord av självaste mormorsmor, en riktig törstsläckare som gör gott i kropp och själ sommartid såsom vintertid. Som får din tunga att vrida sig av sötma och samtidigt längta efter mer. 

Glaset du har fylls på längs med livet, ibland är det mer, ibland är det mindre, men den tar aldrig slut. Varje ny dag delar du med dig av din saft till andra människor och de återgäldar din givmildhet genom att hälla tillbaka en skvätt åt dig, vilket gör att glaset ofta är halvfullt, det tar inte slut. Nejdå, så sägs det om kärleken. Men vad händer om den faktiskt tar slut då? Vad gör jag då? 

För mitt glas stod plötsligt tomt en dag och jag fattade ingenting! Varför hade jag gett bort den sista slurken, inte sparat den allra sista skvätten åt mig själv? Hade jag gett bort alltför mycket och glömt att släcka min egen törst? Jag vet inte, men glaset var tomt och jag törstade fortfarande. Besviken stod jag kvar med en värkande strupe, suktande efter den ljuvliga röda vätskan. 

Efter en tid gav värken med sig men något hade hänt inom mig. Som gjorde att jag hädanefter varje dag stod ivrigt väntande vid det tomma glaset. Med bedjande hundögon och hängande saliv från hakan. Och jag kunde inte längre ge vidare någon saft åt någon annan, utan lapade i mig själv varje liten droppe som kom ner i glaset. Annars skulle jag inte ha överlevt. Istället törstat ihjäl i öknen. 

Vad hände undrar du kanske? “kärleken kan inte ta slut”… Nehej, kanske det är faktiskt förhåller sig så, men om man mister förmågan att ge vidare den kärlek man får eftersom man själv är så i brinnande behov av just den kärleken. Att den verkligen behövs för att överleva. Det låter otroligt själviskt när jag säger det högt…men i första hand måste man se till sig själv, så är det bara. 

Jag önskar jag kunde ge mer av mig själv åt andra. I första hand åt mina nära och kära. Att jag skulle tillföra både kärlek och förståelse och lyssna mera till deras behov, men jag har lite saft i källan. På flera år har jag glaset inte ens varit i närheten av halvfullt, så den vätska som kommer dit måste jag tillföra åt mig själv och genast är det tomt igen. Men jag förstår ändå inte…?  

Kärlek får jag i mängd och massor av min sambo och mina barn, samt mina föräldrar, syskon och vänner, så varför fylls inte glaset mer? Kanske det var så att glaset sprack sönder någon gång och att jag inte riktigt fått tätat sprickorna helt och hållet ännu, vilket leder till att saften sipprar ut vart eftersom…Eller så var mitt glas tomt så länge att jag är törstigare än någonsin förr ( vem vet, kanske jag har diabetes..?!) 

För jag vet att det fanns en tid när jag skrattade av hjärtat. En tid när jag kände kärleken sjunga i hjärtat och lät naiva löjliga tankar leka i mitt huvud. Kvällar när jag hann sitta och smeka kattens gråa päls eller kli hundens kolsvarta mage. Den tiden finns inte mer, den eran är förbi och all. Hur i all världen skulle jag ha tid att ge åt mina djur när jag knappt har tid åt mig själv? Det finns inget mer att ge, ropar jag åt hunden. 

-Jag har ingenting åt dig, kom inte hit, säger jag åt honom, den söta byrackan vi skaffade oss för många år sedan. Sen dricker jag upp den sista skvätten själv, och överlever därmed. På natten ber jag om ny kraft till en ny dag, samt att mitt glas blir påfyllt till nästa morgon. Ja, ända upp till brädden av ljuvlig röd rabarbersaft. Kors i taket, så törstig jag är! 

Ds.  

Jodå, jag känner kärleken och visst ger jag dagligen åt de mina, dock inte på långa vägar så mycket som jag upplever att jag borde. Jag hoppas verkligen att de känner de små dropparna jag varje ny dag kastar över dem och i sina hjärtan ändå vet att jag älskar dem. 

Utvalt

Free like the bird in the sky

Den äger frihet som förstår att rätt välja sina gränser. Martin Kessel 

Friheten är viktig för mig. Mer än någonting annat faktiskt, så pass att om jag fick välja två saker i livet som jag inte kan leva utan är det : frihet och respekt. Kärleken är tyvärr inte lika viktigt, men man kanske kan se den som en komponent inom just friheten? 

Jag vill vara min egen. Ha tid för mig själv att verkligen känna att jag är fri. Jag kan inte sitta ihop med någon annan människa, då blir jag hysterisk. Slåss med mina näbbar och klor om det inte hjälper att långsamt ta avstånd. Jag känner mig trängd och kvävd, som om någon håller ett stadigt, ständigt grepp om min hals. Instängd i en liten fågelbur med täta spjälor. 

Jag måste få ha min frihet. För då fylls jag med en stor känsla av välbefinnande som får mig att känna mig hel och jag kan bättre greppa mig själv. På något sätt är det som om gränserna till min kropp annars skulle suddas ut och hela min kropp flyter ut i sfären. När jag andas i mitt eget sällskap tankar jag energi och sätter gränserna kring mitt territorium på något vis, vilket gör att min kropp känns som min. 

Nämen hej, där är du ju! Vill jag säga, long time-no see!  

Sen ler jag inombords för jag har hittat mig själv i virrvarret. Märker att jag saknat mig själv enormt. Suger in all luft jag bara kan i mina näsborrar, drar djupa andetag ner i mina lungor. Och någonting lättar inom mig, lugnet sprids i varje cell och jag bygger återigen upp min sargade själ. Först då är jag redo att återvända till de mina.  

Man har en kropp, man har en själ, och när de skiljs åt mår man inte bra, jag går på autopilot, stressar min kropp för att den varje dag letar sig galen efter själen. Lyfter på alla täcken och kuddar, letar under stolar och soffor, men ingenstans finns den att finna. Blir stressad på mina älskade barn för att de tjatar om att leka när jag inte ens hittar mig själv, var tusan har jag satt undan själen??!!!! Kan inte fokusera på dem och deras viljor förrän jag funnit vad jag söker. 

 Jag har fattat det nu, att själen existerar i just friheten. Och den finner jag alltid endast i mitt eget sällskap. Och definitivt utan yttre stimulans. 

Ute i skogen i lugnet, eller på en klippa vid ingenstans. Där finner jag mig själv. Och kommer tillbaka som en ny människa. 

Vad vore vi utan frihet? 

En kropp och en själ som inte har någon kontakt med varandra är så oerhört sorgligt, jag kan inte leva så. Men det är ofta så det ändå blir. Jag hade nästan glömt bort det här, satt bort mig själv liksom. Jag måste skärpa mig! 

Utvalt

Den frusna clownen

-Det är som att gå ut på promenad med en clown, sade min dotter och gav mig en blick från sidan. 

-WHAT? Jag tittade frågande på henne, blev sen varse vad hon avsett med sin vackert avklädda mening. Jag var för färggrann. 

Och javisst, min klädsel var vid detta tillfälle aningens färgglad, eller mångfacetterad, om jag själv fick välja adjektiv. Det fick jag inte. Istället erhöll jag den åtråvärda ställningen som clown. 

Där gick vi i skogen, clownen och tonårsdottern. Jag med min färggranna pråliga utstyrsel med löpskor i oceanblå och rosa som framhävdes av de gröna vantarna och den lila vindtygsjackan. Hon med sin sedvanliga fjortislook. Svart, svart och …svart. ( om man bortsåg från den lilla vita randen på skorna)  

Trots hennes helt befängda kommentar angående min superba klädsel kunde jag ana en liten släng av humor i hennes röst, så jag gissar att hon ändå på något sätt accepterade eller tyckte att det var rätt så tufft att jag klädde mig på det där viset. Att jag vågade! 

-Vet du vad, sade jag. Det är inte så stor skillnad vad man tar på sig när man ska vandra i skogen, inte annars heller. För det finns inte en enda kotte som är det minsta brydd i hur du ser ut. Alla människor tänker ändå bara på sig själva, ville jag tillägga men hejdade mig i tid. Att föra över min egen krassa syn på mänskligheten var ju ändå något jag gott kunde bespara hennes tonårsöron med. 

-Huvudsaken är ju att man trivs. Och jag fryser om mina fötter om jag inte har stickade strumpor i skorna, tillade jag. 

-OMG! Sade min dotter, och tittade med uppenbar förskräckelse ner mot mina dojor och himlade sedan storögt med sina vackra ögon. Hoppas ingen ser oss….mumlade hon för sig själv. 

Den superhäftiga clownmorsan log vid sidan om. Tyckte att det var skönt att hon slapp vara tonåring igen. Slapp frysa om fötter, händer och öron tack vare sin mogna ålder. Men hon mindes envisheten och viljan att vara snygg jämt. Att ständigt stå läckert redo ifall någon snygg kille skulle få syn på en.  

Vem vet, kanske någon läckerbit väntade längre fram på stigen och jag därmed försatt min chans till ett riktigt virvlande het romans? Nej, tack och lov har jag min ståtliga sambo hemma. Nej, Jag behöver inte längre göra mig till, utan får klä mig och vara precis som jag vill, till och med göra bort mig utan att må dåligt för det. Vilken frihet det innebär att åldras hör ni!! 

Önskade bara att min dotter skulle inse samma sak. Fast det lär nog dröja innan hon kommer till denna lilla insikt om livet, för jag befann mig också där hon är en gång i livet. Med samma ångest och vilja. Samma vägran att bära fulmössan och vantarna. Hellre frös man sig röd om både fingrar och öron. Speciellt minns jag hur det stack i låren av köld när man stod länge utomhus vintertid men enbart tunna jeans… 

Bekvämlighetsåldern har infunnit sig, åtminstone till en viss del. Så pass att man gott kan kombinera sin klädsel lite hur man vill, och kanske vara clown ena dagen, och kung nästa. Ombyte förnöjer, och färger likaså. Man kan gott pigga upp den grå sunkiga vardagen ibland, förklarade jag för min dotter. Hon skakade uppgivet på sitt huvud. 

-Mamma, du förstår verkligen inte det här. SUCK! Det är inte bara att du ser ut som en clown. Du är en clown! 

Men jag är stolt ändå, över hennes sätt att aldrig verbalt ge med sig och erkänna att även hon kan frysa, utan istället diskret smyga med både vantar och mössa i sina fickor. Just detta hände häromdagen, och jag klappade mig själv på axeln för att jag kunde låta bli att kommentera saken desto mera, utan log endast i mjugg när hon tog på sig dem en bit in i skogen. Vilket bra inflytande clowner ändå kan ha ibland…! 

Utvalt

Let it go…

Ha modet att våga vara den du är, och tappa inte modet för att du är den du är

Det är sällan jag ger upp. Sträcker händerna uppåt och låter den andra få rätt. För självfallet är det ju jag som har rätt i min sak, något annat skulle inte gå för sig!! Och om det mot all förmodan skulle visa sig att jag har fel och det bevisligen läggs framför mina ögon ger jag mig ändå inte helt. Djupt inuti mig känner jag att jag ändå måste ha haft rätt på något vis…kanske det var något lurt här? I form av falska dokument eller nåt? Hmmm…

Idioti kanske man kan kalla det, eller ren och skär envishet utan gräns, och uppenbarligen och utan tvekan är detta ett rätt så jobbigt och icke alltför önskvärt karaktärsdrag gissar jag. Men det är så jag är. Take me as I am!

-Okej, du hade väl rätt, medger jag tveksamt och ger honom ett lite osäkert leende. Vill inte strida mer. Smyger in i hans varma famn, kramar hans armar med mina små händer och smeker lätt hans muskler. Muskler som jag själv aldrig varit i närheten av att äga. Sen glider jag snabbt ur hans grepp, fortsätter med mitt vilt funderandes hur jag ska lyckas klura ut hur jag kunde ha fel?!!

När det gäller människor jag inte känner väl kan jag gott unna dem att tro att de har fått rätt, när jag i smyg vet att det inte är så! Det finns ju åtskilliga saker som aldrig går att bevisa, och egentligen är de rätt många. Här är det ju svårt som bara den att avgöra vem som sist och slutligen har rätt. I dessa fall väljer jag att hålla tyst, man kan inte ändra andra människors världsbild bara ”sådär”. Vi väljer alla vad vi vill tro på.

Låt dem tro vad de vill, brukar jag tänka då, och i någons öron månne det låter elakt, men ibland gör vi rätt när vi väljer att inte försöka pracka på andra människor våra tankar och åsikter. Till sist och syvende är det få människor som är så pass öppna och villiga att ta emot dem. Då är det enklare att kasta upp sina fötter, luta sig bakåt och knäppa sina händer bakom nacken. Besserwissern i sin bästa position. Som långsamt och suckande skakar på sitt huvud, så tröttsamt att alltid ha rätt, va?

Nej, istället för att tänka på mig själv som en besserwisser är det nog snarare så att jag inte orkar strida, det är kämpigt om man ska leva sitt liv i ständig fajt med andra människor. Istället lämnar jag dem ifred. Låter inte deras åsikter rubba mina egna, skippar debatterna,och unnar dem deras frihet att tänka som de vill. Jag tänker som lilla Elsa i Frozen: Let it go…

Utvalt

Såpbubblan

En gigantiskt såpbubbla. Det är så jag föreställer mig att min egen lilla oas ser ut. En plats jag väljer att stiga in i när världen runt omkring mig blir osäker eller ostabil. När rädslor eller andra faror hotar mig och min familj, samt även när min hjärna har alltför mycket att ta in och bearbeta och det känns som att jag inte riktigt hinner med.  

-Det är mycket nu, säger jag. Betonar starkt alla ord, skakar på huvudet och vänder ryggen till. Sätter min högra fot på det första trappsteget till de megastora bubblan som står där framför mig. Parkerad exakt på det ställe där jag för tillfället befinner mig – likt en rymdfarkost som väntar på min ankomst. Jag stiger in genom dörren, stänger den varsamt och pustar sedan långsamt ut. Äntligen

I den stora bubblan känner jag mig trygg. Här kan jag tänka i allsköns ro. Lite som en toalett, kanske du tänker nu?! Nja, inte riktigt. Men det är en plats som andas frid, och jag får i lugn och ro sortera mina tankar och intryck, och sen när jag känner mig redo så återvänder jag. 

Det är där jag har hållit hus den senaste tiden. Vägrat kommentera eller diskutera det aktuella läget på sociala medier, från det att coronan tågade in i vårt land. Som det elaka virus som det är smög det sig långsamt in, tassade kring våra knutar, kikade in genom våra fönster för att lista ut våra svagheter. Gömde sig bakom stuprännan när jag i morgonrock gick ut med soppåsen. 

Efter någon vecka hade viruset tagit sig in i varje hus i hela världen. Det spred sig som en löpeld genom varje by, tog över våra telefoner och även våra hjärnor. Till slut handlade varje samtal om detta virus och rädslan och obehaget som det åsamkade fick mig att genast gå in i bubblan- där tryggheten väntade. 

Jag har valt att fortsätta som vanligt, inte gjort några större förändringar i mitt liv, för det är vad jag anser sig vara bäst för hela vår familj. Visst har det blivit lite förändringar, i form av hemundervisning och dylikt, ändå tycker jag att allt är som förut.  

Fast visst tvättar vi händerna lite noggrannare, och javisst undviker vi större folksamlingar och håller ett visst avstånd till andra. Men vi har inte hamstrat ( ja, inget utom gula ärter och några extra tetrapack av linser och bönor…) och inte går vi kring med munskydd eller beställer hämt-mat till gården heller.  

Och jag har valt att inte diskutera corona alltför mycket hemma. Inte mer än nödvändigt. För vi kan fortfarande vara ute i naturen. Röra på oss och skratta, prata och umgås med familjen, spela spel och äta god mat. Vara glada över att vi lever och att solen väljer att visa sig. Våren är här och trots att en stor hotbild skymtas på himlen väljer jag att fokusera på det ljusa som finns, just för att inte dras ner i djupet och låta rädslan ta över alltför mycket.  

Det är min version av den senaste tiden- och mina tankar och åsikter om huruvida detta virus är farligt eller ej låter jag vara osagt, men tiden vi inte trodde skulle komma är här – oavsett om vi vill det eller inte. Oavsett om vi vill stänga in oss på riktigt, eller endast vill vara inbäddade i en enorm inbillad såpbubbla. 

Utvalt

Lite skogs-flås

-Ååh Pia, ditt liv är som värsta såpoperan, utbrister min väninna och skrattar högt. Ett genuint skratt som smittar av sig och jag börjar skratta jag med, trots att jag egentligen helst av allt vill gråta. Eller kanske skrika rätt ut när jag tänker närmare på saken. 

Min väninnas skratt hörs bakom mig, lite flåsigt dock eftersom vi befinner oss löpandes på en stenig skogsstig, där underlaget mest består av rötter, lera och kullriga stenar.  

-Jag menar, det händer ju något hela tiden! Fortsätter hon och närmar sig bakifrån eftersom jag sänkt farten betydligt. Vi är på ett av de besvärligare partierna på denna mysiga och älskade skogs-led och jag känner hur intensivt jag verkligen var i behov av just detta! Friheten ute i naturen i kombination med härligt kvinnosnack. En kombination som heter duga och får min kropp att långsamt släppa på alla spänningar. 

-Men det kunde ju komma perioder då det inte händer något också! Ropar jag högt så att hon ska höra mig genom snåren. Allt vad jag önskade var bara lugn och ro, är min tanke. Var blev det av liksom, jag bara undrar?! 

Jag hör hur min egen röst går upp i falsett, och hur mycket dramatik som vävs in i själva händelseförloppet när jag vänder på historien än en gång. Och känslorna svävar både höga och låga. Min väninna försöker ge mig goda råd, kontrar emot där det behövs och efter en stund har min röst tonat ner sig, återgått till sin normala nivå och jag känner mig mer balanserad än när vi startade löpturen. Mer harmonisk. 

Och jag erkänner, det har varit ett händelserikt år, på många sätt och vis. Nästan så att jag kröp på alla fyra de sista månaderna, men till sist tog det ändå slut. Allt det jobbiga, tunga och nattsvarta. Och när det nya året tog över, tog jag ett beslut en gång för alla, då vände det. Jag bestämde mig bara, att nu fick det vara nog. Skulle jag överleva blev jag tvungen att sätta punkt.  

Sen infann sig plötsligt ett riktigt lugn. Stormen hade bedarrat och hela vår familj hade kommit över till andra sidan sjön. Vågorna gick inte längre höga, endast småkrusor kunde skönjas på ytan och skogens träd stod stilla vid strandkanten och slokade med grenarna. Det var över nu. Mina axlar sänkte sig och lättnaden intog min kropp. 

Fast något vidare lugn och ro har det ännu inte blivit, det är nog sant som min goda löpkompis påstod, det händer alltid något i mitt liv. Och faktum är att det händer en hel del grejer nu på hemmafronten, så pass att jag inte hinner med socialt. Flytten till vårt drömhus, sambon som startar eget byggföretag samt min bok som kommer ut. 

Det finns tillräckligt i mitt liv för tillfället för att jag ska orka ta till mig det här med de nedslående nyheterna om corona. Jag kan ändå inget göra, annat än att beskydda mig själv och de mina så långt det går. Undvika stora events och dylika folksamlingar. Samt ställa in mitt boksläpp tills läget har lugnat sig.  

Så istället för att hamstra mat i panik, oroa mig galen och tänka i negativa banor gör jag som jag alltid gör när det verkar nattsvart; går ut i naturen, tittar på träden och insuper doften av frihet och skog. 

 Känner naturens mäktighet och ser att det finns så mycket vackra saker i världen att det goda trots allt vinner. Åtminstone gör det mig sjutusenfalt gladare än att återupprepade gånger kontrollera senaste corona-nytt. Och om det är något vi behöver nu är det hopp och glädje, inte toapapper!  

Utvalt

Cyniker-Cissi

Med kärleksfulla ögon log de i samförstånd och kvinnans kinder lyste röda, granna. Äkta äppelrött! Förut trodde jag att den nyansen endast existerade i sagorna. Ända tills jag såg denna mamma le mot sin make samtidigt som hon skickligt manövrerade barnvagnen framför sig. Bägge bar de präktiga stickade mössor på sina huvuden och ordentliga vinterkängor, och på ett fluffigt rosa moln kom de svävande mot mig. Och det var just den här bilden som fick henne att komma fram; Cyniker-Cissi. 

-Åhåhåhåhååå, se där, sade hon med sin släpiga röst. Sen skrockade hon lite hånfullt och höjde sitt ena ögonbryn skeptiskt. 

-Här kommer de flanerandes, gulletussarna, intet ont anandes. Cyniker-Cissi smackade belåtet med läpparna.  

Arg och irriterad för att hon lade sig i, motade jag undan hennes röst och elakartade skepnad någonstans långt bak i huvudet. Stängde dörren ordentligt om henne för att inte bli tvungen att lyssna till hennes helt snedvridna syn på saker och ting, tillika hennes hånfullhet och de elaka sarkasmer hon ständigt strödde omkring sig! 

Paret stannade framför mig, presenterade sig och stirrade sen förväntansfullt på mig. Jag besvarade deras frågor sakligt och lugnt, och tittade sen intresserat och med den vanliga nyfikenheten ner i kuren på vagnen. 

-Är det ert första barn? Frågade jag och tittade först på modern ifråga, eftersom det främst verkade vara hon som förde ordet. 

-HA! Det är klart att det är, det ser du väl?! Svarade cyniker-Cissi som just tagit sig ut ur rummet bak i mitt huvud där jag gömt henne. Jag borde ha låst dörren! Jag borde ha vetat att hon aldrig skulle låta en sån här situation gå henne om intet. Detta var vad hon levde på. 

-Jo, nickade mamman nu och log glatt, först mot sin man och sen vidare till mig. 

Cyniker-cissi börja gurgla av skratt i mitt huvud, och jag började få svårt att hålla god min, märkte jag, samtidigt som jag förbannade den outtröttliga rösten som ständigt tog över. Jag fick bita mig själv i läppen för att hindra hånflinet, sade åt mig själv på skarpen att fortsätta samtalet i god ton och med trevliga normala vardagsfraser. Då skulle nog allt gå bra. Och kanske skulle Cissi tystna trots allt, och lämna mig ifred?! 

Men det var för sent. När cyniker-Cissi en gång tagit sin in, så tar hon över alla mina tankar så att det till slut inte finns något rosenrött eller fint kvar, utan allt i världen blir fult och grått.  

-Vänta några år bara, sade hon åt paret med den lilla skrutten i vagnen. Då är det inte så rosenrött längre…Cissi såg dem stint i ögonen och höjde sin haka uppåt, för hon visste självklart vad hon pratade om. Cissi hade varit med förr, och hade allt på koll. Varför inte alla skulle gå samma väg som hon hade hon inte ens funderat över. Att andra kanske hade bättre redskap i livet än hon var inget hon ens övervägde.  

Paret med barnvagnen hade redan bekräftat att det var deras första barn, en söt liten tjejbebis. Modern parkerade vagnen vid sidan om ingången till byggnaden, vände sig mot mig och fortsatte: 

-Jaa, det kan hända att det blir fråga om bröllop lite senare, men det är inget vi tänker på för tillfället…var sak har sin tid. 

Nej!!! Nu ser jag hur cyniker-Cissi står bakom dem, håller sig för magen och nästan vrålar av skratt. Viker sig dubbelt gång på gång. 

-Ojojojdå, säger hon sen med skratt i rösten, lika bra att gräva graven direkt. Att någon överhuvudtaget skulle vilja gifta sig?! HA! Sånt trams. Där finns det bara en utgång, säger hon allvarligt och slutar genast skratta. 

-Gör dig inga förhoppningar, sade hon alltid åt mig. Tänk aldrig ens tanken lilla du! Förvänta dig inget och du blir inte besviken, det är bäst så min vän. De andra, kära du, kommer alltid att svika dig, men inte jag. Jag stannar kvar, sade hon med eftertryck. 

Säga vad man vill om cyniker-Cissi, men hon har alltid hållit sitt ord. Hon är fortfarande kvar. Synen hon har om världen och människorna som lever i hennes närhet går inte att få bort helt och hållet. Hennes hånfullhet och hennes elaka kommentarer fyller mitt huvud genast något, nästan taget ur sagornas värld, kommer framför mig. Då hoppar hon fram, säger åt mig att tagga ner. Att inte alls tro på hägringen jag ser framför mig. Det är bara bluff, säger hon och trycker mig längre ner.  

-Face the reality, dear friend! Säger hon och skakar sorgset på sitt huvud åt förhoppningsfulla lilla jag som äntligen trott att jag sett något underbart vackert. 

När dök hon upp egentligen kan man undra? Den frågan har jag ställt mig själv flertalet gånger men än inte hittat något svar. För jag vet helt enkelt inte. Hon har bara alltid funnits där. En äkta, lojal och trogen vän. 

Men samtidigt en fiende, för jag gissar att hon många gånger satt käppar i hjulet för mig. Fått mig att misstro en del människor eller tolka situationer fel p g a hennes gliringar som hon uttalat högt. Men ändå är jag henne tacksam på något sätt, för hon har också alltid skyddat mig. Gett mig en hård yta så att jag inte går mitt itu när jag faller på asfalten. Även dragit mig hårt tillbaka när jag varit på väg att sväva mot himlen. 

-Du ska inte få för dig något, varnade hon åtskilliga gånger. Inte vara alltför glad, eller lita för mycket på någon. Släpp inte kontrollen, och var inte så dum och naiv att du går på vad som helst. Jodå, med hårda järnnävar har hon tränat mig, så att jag inte fallit alltför hårt i marken och tur är väl det. Ändå önskar jag att hon försvann för evigt! 

Någonstans måste hon ju komma ifrån? Någonstans blev hon född…men var och varför? Jag tror att hon anser sig vara min räddande ängel som skyddar mig från alla sorts skador som livet kan åstadkomma. Ska jag vara helt ärligt tror jag hon föddes när jag insåg att världen inte alls var så rosenröd som sagorna förtäljt, nej det gömde sig mer bakom fasaden än vad som torde få finnas. Därefter har hon förföljt mig och värnat om mig på bästa sätt.  

Dock har jag slagits med henne åtskilliga gånger och faktiskt vunnit. Jag har blivit starkare med åren. Lyckats mota henne i grind så att säga. Låtit henne förstå att hon måste hålla sig undan nu. För ifall man vill finna lyckan måste man våga tro. Våga hoppas och våga leva. 

Den snabba lyckan

Jag mötte lyckan. Så intensiv och het att jag blev alldeles hänförd, nästan så att dreglet rann…inombords. Jag vet inte om någon annan någonsin dreglat inombords, men det har jag. Just då, och just där. 

Igår kväll när klockan närmade sig halv åtta, vilket i vår familj betyder att minstingen ska börja borsta tänderna, hände det. Lilleman kom plötsligt på att han skulle ut och cykla. Ingen i familjen var det minsta villiga att hänga på, eftersom snön vräkte ner. Blöta stora sjok till flingor, ja slasksnö av värsta sort. 

Jag vill ut och cykla, jag vill ut och cykla, jag vill ut och cykla, mässade han. Och visan tog aldrig slut, så jag gjorde en uppoffring, lovade honom att komma ut på gården och titta på när han cyklade. Glädjestrålande sprang han till hallen, klädde snabbt på sig sin vinteroverall och en varmfodrad mössa. Kvickt ut genom dörren. Och den lufsande, halvt motvilliga morsan efteråt. 

Motvillig, för att jag nyligen börjat se fram emot våren. Börjat räfsa gräsmattan, plockat undan vintersakerna och till och med överväga att ta fram utemöblerna. Då kom bakslaget – snön. Och det var inte det första bakslaget, det var tredje! Tre snärtar i rad, vilket fick mig att undra om det överhuvudtaget skulle bli någon vår i år.  

Lilleman kastade sig glatt på cykeln. Den var nygammal och röd, en riktig liten retrocykel och han älskar den! Den är supersnabb! Och han är den absolut snabbaste av alla killar här i byn, om man får tro honom själv. Ingen annan kan trampa lika hårt, köra lika fort som han. Och det är just när jag lutar mig mot husväggen och mina ögon följer min lilla killes framfart på det röda fartundret som jag ser lyckan framför mig. Den lyser ur hans ögon!  

Han lutar sig framåt över styret, tar i ända från tårna när han trampar, och runt, runt åker han på asfalten. Ovanpå hans lilla sköra huvud är en vit hjälm nertryckt så att det svettiga håret nästan hänger i ögonen på honom, och hans kinder är lätt rosiga samtidigt som han ropar skrattande högt åt mig. 

-Se mamma, vad jag är snabb!! Vad roligt det är att cykla, jag kan inte sluta. Skrattet gurglar i hans hals och snön vräker ner på hans hjälm och han fortsätter åka runt, runt, och jag förmår inte säga något. Bara insuper synen av den här älskade lilla killen som är in i ett rejält lyckorus. Och jag inser att det är i stunden som lyckan är. Och jag blir nästan rörd till tårar. 

-Sista varvet nu, vännen, säger jag och ser när han närmar sig huset i en rasande fart, svänger in kring hörnet och sätter fötterna i marken. Tillsammans går vi in i hemmet, kastar av oss de blöta ytterkläderna och går och borstar tänderna. Dags att gå sova. 

-Är du lycklig? Är en fråga många frågar sig själv och andra, som om lyckan är själva målet med livet. Jag är helt nöjd med vad jag lyckats med här i livet och jag trivs med de relationer jag har till människorna i min närhet. Men lyckan – den kommer och går. Det betyder inte att jag är olycklig där emellan, inte alls. Jag bara lever livet. 

Men den här känslan jag såg i min killes ögon fick mig att minnas precis hur det var att känna sig sådär lycklig! Och jag ljuger inte när jag påstår att jag tror att det endast är barn som kan känna den där specifika känslan, eller åtminstone är de i majoritet.  

Världsliga bekymmer bekommer dem inte till lika stor del som oss vuxna. I deras värld existerar inte (förhoppningsvis) lika många orosmoment och bekymmer. Endast glädjen och nuet betyder något, och hur avundsvärt är inte det?! Den stora världen runt omkring är alltför svår att greppa för ett litet barn, och tack vare det ser man därför lyckan stråla större hos dem.  

Visst är jag lycklig, men jag saknar den där tiden när jag ingenting visste, när himlen var molnfri och det största bekymret bestod av hur jag skulle få ihopsamlat slantar till en glass, eller om någon skulle ha tid att komma och simma med mig.  

Lyckan är att vara barn. Och förhoppningsvis få ha en sån skön och trygg barndom att man lättare kan känna igen den där känslan och faktiskt erinra sig vad den innebar och minnas att man själv varit där en gång!